19230519 - Våra fäders Gotland.

Våra fäders Gotland.

Enligt en notis i gårdagens tidningar befinner sig den bästa av de återstående gotländska, bildstenarna, den stora och präktiga stenen från Hammars i Lärbro, på resa ifrån, Gotland. Den säges f. n. ligga på kajen i Slite för att fraktas till statens historiska museum i Stockholm, och åt gotländingarna ges en vemodig maning att taga avsked av den i Slite. Så långt tidningarna.
Men varför begiva oss till Slite för att taga avsked av den? Skulle vi ej i stället kunna begiva oss dit för att rädda den åt vår ö? Icke så, att jag vill uppmana någon att på orättmätigt sätt tillägna sig detta mångtu senåriga minne från en för länge sedan svunnen period av. vårt Gutelands kultur, men det förefaller mig som om medel dock skulle kunna finnas att åt oss bevara denna sista av de gamla praktpjäser, som alla andra vandrat den tröstlösa vägen över havet. Från att — om ock understundom förbisedda — haya genom årtusenden förblivit stående på den plats, där fädrens pietet och kärlek till konst ooh dåd ställt dem, hava de blivit lika förbisedda nummer i statens samlingar, om de verkligen hunnit så långt och icke helt sanolika hamnat i någon källare.
Fannes det blott något säkert och lämpligt ställe att förvara den sten på, som nu är i fråga, torde det nog ej vara oröjligt att förmå vederbörande att låta den stanna på Gotland. Jag föranledes till detta antagande av vad i fjol dåvarande t. f. riksantikvarien skrev till mig på tal om gotlänndingarnes beklämning över att så många fynd berövas Gotland. Han framhöll då, rörande fynden av silver och guld, att deras bortförande grundas på bestälserna i nu gällande forminneslag, och han tillade såsom ett motiv för lagen, att i allmänhet saknas i landsorten förutsättningar för dylika fynds förvaring, samt att utan statens mellankomst skulle säkerligen största delen av dem skingrats och gått till, utlandet. Dessa synpunkter äro utan tvivel mycket beaktansvärda, och i varje fall finnes det ingen anledning att kritisera, dem i detta sammanhang.
Tvärtomt, jag vill taga dem som utgångspunkter till ett förslag.
Här är det ej fråga om guld- eller silverfynd, som på lagens bud måste bortföras, men d:r Janses krav på en säker och pietetsfull förvaring samt på garantier för att föremålen ej hamna a i utländska eller andra otillbörliga händer, de gälla även för ett fornminne som Hammarsstenen. Om vi nu här på Gotland skulle kunna fylla dessa krav, borde vi även kunna påräkna att någon hänsyn toges till vår lokalpatriotism och vår kärlek till de minnen, vi äga kvar från våra gutniska fäder.
Då jag sist besökte Bungemuseet, visade vännen Erlandsson mig något slags bildsten, som han funnit såsom trarppsten framför ett brygghus i Stenkyrka, och uttalade samtidigt sitt beklagande över att hans skapelse ej ägde någon bildsten av högre rang. På min invändning, att det väl ej borde vara omöjligt för honom, som är så populär, att komma över en sådan, var svaret det, att han aldrig skulle kunna ha hjärta att flytta en grav sten från dess flertusenåriga plats i skogen. Nu hava emellertid andra mindre ömma händer än Erlandssons rubbat Hammarsstenen, så att nu bortfaller det skäl som stått hindrande för honom. Vore det då ej möjligt, att denna uråldriga klenod kunde räddas åt Gotland på så sätt, att vederbörande läte Bungemuseet få övertaga den? Där finnas säkerligen de nödiga garantierna. Visserligen har i dagarna blivit tillsatt en ny riksantikvarie, men de synpunkter, som här ovan relaterats, kunna väl mera antagas tillhöra ämbetet äm mannen, och vilken riksantikvarie som helst skall säkerligen kunna hysa förståelse för gotländingarnas känslor i ett fall som detta. Att Bungemuseet för en sådan aktion även skulle kunna påräkna understöd från inflytelserika håll, synes ej heller vara uteslutet. Jag tror särskilt, att vår landshövding i detta, som i så många andra hänseenden, besjälas av gotländska intressen och med oro ser huru hans provins berövas det ena värdefulla, fornföremålet efter det andra.
Min övertygelse är också den, att om jag nu såsom gammal urgute uppmanas Theodor Erlandsson att icke taga avsked av Hammansstenen, utan i stället försöka att få hälsa den välkommen till Bungemuseet, så instämma alla gotländingar med mig.
Visby den 19 maj 1923.
Carl E. Ekman.



Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 Maj 1923
N:r 114