19130114 - Syster Myrsten

Syster Myrsten talade gotländska med turkarne.

Från den svenska ambulansen i Konstantinpel berättar d:r Erhardt följande lilla episod:
»Jag kommer att tänka på, hur hyggliga och vänliga våra patienter voro», fortsätter han, »och så tacksamma för den behandling de länga Det enda, som någon gång kunde bereda oss svårighet var..»

»Spåket?»
»Nej, vi redde oss utmärkt med franska och tyska. Och syster Myrsten, som föredrog att tala gotländska med patienterna, redde sig bättre än någon af oss andra. Hon var underbar. Nej, hvad som beredde oss svårighets någon gång, var att få en patient att ta af din fez — en turk låter hellre skära tungan af sig än han skiljer sig från sin fez. Det erinrar mig om en liten episod. En dag fördes till sjukhuset en arm sate, som inte hade
någon fez. Men ni skulle ha sett, hur han strålade upp, då systern lade om hans hufvud ett bandage med s. k. lusvatten — ja, ni behäfver ju inte precis skrifva det ordet — för att döda ohyran. Då hade han ju ändå fått en fez! Dagen därefter hade förbandet gjort afsedd verkan, men karlen ville knappt skiljas från det. Han grät och på kvällen fick han feber».



Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 januari 1913
N:r 10