19130127 - Vid Fårösund under Krimkriget.

Vid Fårösund under Krimkriget.
En skildring i Svensk Tidskrift efter muntlig tradition och otryckta källor.

I första numret af den omväxlande och välredigerade Svensk Tidskrifts tredje årgång har löjtnanten vid kustartilleriet, frih. C. O. von Rosen i en rikt illustrerad artikel lämnat några synnerligen intressanta skildringar från lifvet vid Fårösunds hamn å norra Gotland, när den under Krimkriget användes som tillfällig flottstation och stödjepunkt under England—Frankrikes krig mot Ryssland 1854-56. Skildringarna äro huf vudsakligen grundade på samstämmiga utsagor från kända män på platsen — några äfven där kvarlefvande och kvarboende — och på lokala uppteckningar; de lämnas i konstlös enkelhet, men äro alltigenom intresseväckande och ge anledning till hvarjehanda betraktelser om det lättvindiga sätt, hvarpå dåtida svenska myndigheter tolkade neutralitetsbegreppet.
Vid Fårösund hade 1712 några enkla befästningar — ett batteri och ett blockhus — anlagts för att dock efter Nystadsfreden 1721 åter få förfalla. När det 1853 utbrutna Krimkriget följande år nalkades våra kuster, så sammandrogs visserligen Gotlands nationalbeväring och förstärktes äfven med åtskilliga tusen man från fastlandet, så att de på ön samlade svenska trupperna uppgingo till mer än 12,000 man, men af politiska skäl gjordes inga försök att på allvar hälla vår neutralitet gent emot västmakterna.
Fårösunds samhälle räknade på den tiden omkring 300 invånare, och dess hamn plägade af gammalt angöras af segelfartyg, som väntade på bättre vindar. Den 1 april 1854 visade sig där den första engelska örlogs mannen, ett ångfartyg med två skorstenar, och 14 dagar senare anlände 5 stora kofferdifartyg, lastade med kol. Med ortsbefolkningens hjälp lossades kolet, som upplades i ett stort upplag, omkr. 200 meter utefter stranden. Handlanden Liljevalch blef engelsk vice-konsul på platsen. En mindre svensk infanteristyrka anlände äfven, och dess uppgift blef först i ordningens upprätthållande bland de allierade flottornas landpermitterade matroser, sedermera äfven sanitetsbevakning mot koleran.
I maj anlände de allierades fartyg och ungefär samtidigt den svenska vaktbriggen »Nordensköld», Fårösunds eljes rätt ödsliga hamn företedde nu en liflig anblick. Regelbundet plägade ett dussin krigsfartyg ligga där förutom kol- och proviantfartyg och tagna priser. Ibland kunde man räkna ända till 50 å 70 krigsfartyg i hamnen.
Koleran utbröt på hösten, enligt den sannolikaste versionen ditförd med ryska fångar från Östersjöprovinsernas kuster. Dessa smittade fartygsbesättningarna, och från dem öfverfördes sjukdomen i land. Frih. von Rosen skildrar utförligt vakthållningen, sjukdomens spridning uppåt bygden och anläggandet af sjukbaracker, som dock ej behöfde tagas i anspråk. Vid vinterns inbrott var den hemska sjukdomens spridning hejdad, och den återkom ej de följande åren.
Helt kort erinras om de allierades sjöbedrifter, hvilka ju som bekant ej voro alltför lysande, och det omtalas bl. a., huru på de ryska kusterna röfvad boskap ilandsläpptes på arrenderad mark för kommande proviantbehof samt vaktades af legda gotländingar. De uppbringad• fartygen förstördes eller bogserades till England och Frankrike. Kolt förede allierades ankomst hade ett ryskt handelsfartyg angjort hamnen och fick sedan ligga kvar ända till december, då fiendefartygen hemseglat och ryssen omsider kunde lämna Sveriges skyddande neutrala område.
1855 återkomma de allierades fartyg, det första red in i början af mars, då det måste såga sig in i hamnen. Den misslyckade attacken på Sveaborg var årets stora händelse liksom Bomarsunds förstöring det föregånde årets; omkring den 1 december afseglade flottan jämte svenska vakskeppet »Najaden», och 1856 gästades Fårösund blott af ett enda örlogsfartyg, en stor engelsk tredäckare, som låg på yttre redden något öfver en vecka.
Trafiken var liflig, som man kan förstå, när t ex öfveramiralsfartyget, »Duke of Wellington», en 4-däckad ångfullriggare, ensamt den hade mer än 1,000 mans besättning, och tid, als lågo 10,000 man på en gång på fartygen i hamnen. Provianteringen skedde dels med fartyg från Danmark och Tyskland, dels genom uppköp af lifsförnödenheter i Fårösund och Visby. Uppe i gårdarna handlades höns, ägg, smör, Mjölk, grönsaker; fintvätten utlämnades till bondkvinnorna. Vatten togs från en insjö vid Holmerefvet, hvarifrån slangar drogos ned till vattenbåtarna. För slangarnas uppdragning anlades t. o. m. en särskild stenbrosättning, som ännu finnes kvar och kallas »engelska bron», Svenska lotsar anlitades vid inlotsningen, besök af befolkningen ute på »de flytande städerna» voro vanliga, och vid en eldsvåda i Broa gåfvo främlingarna verksam släckningshjälp.
Författaren berör äfven bränvinsutminuteringen, dansgillena, utflykterna inåt land, då en tolfårig ciceron kunde förtjäna 6 shillings på ett bräde, samt i allmänhet den för befolkningen vinstgifvande köpenskapen. Ordningen var i allmänhet mönstergill, särskildt bland fransm ännen medan det svenska bränvinet ibland gjorde Albions söner någöt bråkiga. En stor murad kvarn tjänstgjorde som arresthus.
Till sist berör författaren de ogynsamma följderna för vårt framtida goda förhållande till Ryssland af dessa neutralitetskränkningar, hvarjämte han med några rader omnämner Fårösunds förvandling till krigshamn vid krigsfaran 1885, då man därmed ville antyda sitt syfte att för framtiden med större allvar upprätthålla neutraliteten ärt hvad som val fallet de i ortens historia så minnesrika åren 1854 och 1855.



Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 januari 1913
N:r 21