Hjorten på Gotland.

En jagtsägen från förra tider af S...
Halloh! det skallar genom skogen
Och falken dristig, hunden trogen
Forfölja rofvet. I galopp
En jägarskara svängar opp.
Axel (af E. Tegnér).

I gamla dagar var Gutarnas ö ett rikt jagtland. Flocktals solade sig kutarna (hafssjälarne) på sina behagliga hvilstenar vid alla stränder sedan de gjort sig ett godt mål; flyttfoglarna, som i skaror af tusental från sin luftiga stråt varsnat midt i hafvet den grönskande ön, slogo susande ned i vikarna och på de lugna landualtnen eller i den täta vassen för att andas ut efter den långa färden, hvarefter brudsången au-stämdes i vexlande ljud och dunsängarna tillreddes för ägg och ungar; och ett fullrikt djurlif, fast af få arter, rörde sig uti lundarnas hägn samt i den tätt bevuxna buskmarken. Ty landets barrskog af tall och gran stod då orörd, hög och tät af väldiga timmerträd, såsom norrut Fors-viden, i öster Trull-halsar samt här och hvar i midtlandet Laikunga- och Låista-hajd, äfvensom Gyllaui och Brajd-floar, m. fl.; och löfskogen utaf asp, sälj, alm, ask och (endast på Fårö) al, men mest af ek och björk, oftast med vacker underskog at hassel och vide, herrskade i hela socknar och det i nästan sammanhängande bestånd allt norr ifrån Bäl och Stenkyrka genom hela landet ända till Klinte i sydvest, eller en sträcka af flera mil, hvarefter han i spridda lundar, i söder om det tvärt öfver landet gående barrskogsbältet, åter utbredde sig allt från Ardre, Etelhem och Eista ut åt öns sydligaste egnd. Sålunda var i forna dagar tingens danad ännu orubbad, skogarna gåfvo svalka åt fälten och drogs till sig himmelens moln, som göto välsignade regnskurar ned öfver åkrarna, och de bräddfulla myrarna fyllde med sitt flöde tusende källor. Då var Gotland med sina skogar, lundar och vatten mycket vackrare än i vår tid, di värnlausa (djuren) hade hus allestädes och folket, de forntrogne Gutarne kunde, enligt det nordiska lynnet, också då lefva, nemligen af fiske, jagt vid stränderna och på hafsisen samt medelst inskränkt hushållning, men utan skuldsättning, af det som ett måttligt skogsbygge, boskapen och åkern kunde gif va; m. e. o. det var i den gamla enfaldiga tiden, innan cirkelsågen rifvit ned skogen samt all jord och alla myrland skulle bära potatis samt klöfver och hvete, då folket väl ej hade så mycket pengar som nu och ej visste af hvarken bränvin, läseri eller Amerika, — men lefde ett tarfligt och i många fall förnöjsammare lif än som nu i all enfald, då man efter dagsmödorna, och isynnerhet; när det gällde ating (gästabud) eller andra "tillfällen", i gladt sällskap inom bide-laget (umgängskretsen), — lätt tog sig ett kok fisk i träsket eller ej just långt från stuguväggen, knallade ned sin jösse, njöt Guds gåfvor med glada hjertan samt förlustade sig derefter med oskyldiga lekar.
Ja, Gotland var den tiden ett trefligt jagtland, hvilket det alltid kunde vara, emedan de skadligaste rotdjuren ej finnas här; och dessutom var det folksed och ansågs såsom synd att lajta ägg eller plundra vildfogelns bon. Också fauns det då karlar, — visserligen ej några mästare i den högre ekonomien, det är sant — som ansågo jagteve idrott såsom lifvets ädlaste krydda: när orren slog i topp och kuttrade solspelet, då ett vackert dref klingade i skogen en skön morgonstund i Sept. eller när räfven sträckte friskt ut på lagom sporrsnö, allt detta var för desse Ullers söner det herrligaste i de framfarna dagarna af flintlåsens vördnadsvärda tidskifte, då tappen af harull städse prydde fängpannan! Bland hedersmännen af de många gammaldags jagtvännerna må här blott nämnas den ridderlige kapten Lindeberg, hvilken var en utmärkt harjägare och som på gamla dagar, sedan hans ypperliga hundar fått godt sök, satte sig på en stubbe i skogen, hörde på "musiken" och rökte sin pipa i godt mak tills jösse efter ett par vackra hugter kom dansande i närheten då bössan flög till kinden och det vardt knall och fall; den ädle öfversten och riddaren Joh. Norby (härstädes född 1754 och skjuten 1807), som här under de korta fredsåren den tiden mången gång med sin pomerska jägare och de förträffligaste hundar höll storjagter i fäderneöns lundar; vidare den gamle krigsbussen, klockaren i Fleringe, Johan Lindal (död 1848), hvilken såsom han sade, "sett staten" eller luktat krutrök 88 och som i all sin tid äfven utom jagten städse bar gevär eller åtminstone jagtväska, efter det i alla fall, tyckte han, såg militäriskt ut; dennes embetsbroder den långe klockarn Göran Lindilöf, som sköt för kyrkoherden mag. Mich. Kolmodin i Eista, (sjelf jägare, död 1805) och uppstoppade alla foglar inom Gotfand, hvilka slutligen funnos i hans förmans fullständiga och dyrbara samling, samt i senare tider hjelpte till att mota harflocken på St. Karlsö fram genom det trånga bergspasset, hvarest prostfar, med flera laddade bössor liggande i rad, väntade och i förbifarten brassade på de snabbfotade jössarna ; ändtligen den dråplige, stortalige och lustige länsman Nils Hansten i Lummelunds ting (död 1797), utom hvilken det på det hållet omöjligt kunde bli någon treflig jagt af och efter hvilkens anförande under en storjagt på Fors-viden jagtsällskap en gång på pvällen samlades i den för sin omfattande gästfrihet vida beryktade Stenkyrka prestgård, då de trötte jägarna, för att ådagalägga sin rätt till en väl behäflig jagt-sup, in för det förvånade prostfolket på stugugolfvet upptornade en hög af trettionio harar! Och slutligen må då påminnas om all-verldsens-bruttebonden (bröllopps-hedersmarskalken), den gamle evighets-studenten Hindrik Kölder, (född 1770 död 1850), en starkbygd och godmodig man från ordna tider, hyilken för lifvet endast och allenast var och blef jägare samt i skogarna uti engden af Fole och Heinum samt slutligen i Sanda och Eskelhem länge uppträdde i vacker jagtståt, vid utfärden ej sällan till häst, omgifven af sitt skallande koppel, och som, med pipsnuggan och larame-dysten (jagt-pluntan) i väskan, — hvarur man "söp efter tumme", då jagtkamraterna voro flere och förrådet knappt sedan proppen "olyckligtvis fallit ur" —, ännu vid sina sjuttio år var en lika outtröttlig skogslöpare, som angenäm sällskapsbroder genom det bästa skyttelynne och de dråpligaste historier, hvarmed han ständigt kryddade de korta hvilostunderna på en stubbe under de hundra harjag-tema, hvarefter han, en den strängaste iakttagare af alla gamla jagtbruk, aldrig underlät t. ex. att fullt jägaresnits sigt öppna haren (livilket stundom skedde blott med en sticka), o. s. v.: och olycklig för H. K. var den unge jägare, som glömde att sist pryda jösses tomta mage med ene-stilkon (-sticken) samt att, ehuru han skrattade åt det, träda offrets bakbek på kom, på det att ej skogs=nua en annan gång skulle göra skytten något spratt ! Afvenså dennes yngste bror, den treflige kapten Fredrik Kölder, som också var en flitig jägare, men om hear mest lysande jagtidrott först här längre ned närmare skall berättas. Men bland dessa skogen sonnskylldige söner, som redan af-tågat till "de eviga jagttnarkerna", kande nämnas flera, men främst bland dem den utmärkte jägaren kapten J. Bolin (t1871), som åtminstone sju gånger var segerskykt på vårt jägare-gilles skjutbana och byars lod sällan felade; bilket allt, likasom mycket annat °förgät-hgt rLf skogens sagor, säkert ännu ofta framträ ren iör Öns nu yppersta jägare af landets barn Fred. Hägg och 0/. Laurin, som väl aldrigiörgäta t. ex. de glada snart-jagterna på Närsholm de forna rika beckasin-skördarne på myrarna och isynnerhet do öfver all beskrifning trefliga utflygterna i bästa sällskap till Karlsöarna, då tamfen och andra bergfoglar under susande fart hetsades med skott på skott o. s. v.



Gotlands Allehanda
Lördagen 3 Januari 1874
N:r 1