Gotlands värnplikt.

I D:s N:r läses följande:
Gotlands försvar bör stärkas genom den nu varande "nationalbeväringens" omdaning, och på samma gång bör rättvisa skipas emot öns befolkning. Derom äro väl alla i huvudsak ense; men om sättet synas meningarna i någon mån delade.
Hvad regeringen vill, det veta vi alla. Regeringens förslag går ut på en institition just sådan, som befolkningen efter moget öfvervägande förklarat sig önska. Vi gotländingar önska detta med större enighet till och med än sockenombudens omröstning visar, som dock utfallit med 62 ja mot 27 nej. Ty flere nej och deribland det, som Visby stads ombud inför länsstyrelsen uttalat, strida emot hvad man vet vara kommittenternas allmänna mening. Och mången, som från början svärmat för "absolut likställighet" med fastlandets beväring, har vid närmare eftertanke funnit verkliggörandet af detta "ideal" för närvarande icke blott opraktiskt utan rent af skadligt.
Den gamla, förbättrade konventionen af år 1811 har, med alla sina olägenheter och all sin tunga för befolkningen, likväl medfört vissa fördelar, som det är skäl att taga vara på. Ända till år 1845 har beväringsskyldigheten på Gotland med årliga öfningar inträdt vid fylda 15 år, under åren 1845-1857 vid 17 år och derefter vid 18 år, vid hvilken ålder den gotländska ynglingen fortfarande anses och verkligen är vapenför, såsom ock framgår af det mycket ringa antalet kasserade vid mönstringarna. Detta lyckliga förhållande torde bero at flere samverkande omständigheter. Den icke minst vigtiga orsaken till att beväringsåldern på Gotland icke behöft framflyttas till 20 år är utan tvifvel att söka deri, att beväringens öfningar, anpassade mera efter ynglingarnes krafter än efter den jernhårda militarismens strängaste kraf, börjat så tidigt som nämdt är och fortgått ända till 30 års ålder. Hvaraf har naturligtvis, under loppet af tre fjerdedels århundrade, den ena generationen efter den andra fått röna en gynsam verkan. Öfningar ha ej heller varit fruktade utan tvärtom efterlängtade, helst deras fullgörande medfört den högt värderade och allmänt utöfvade rättigheten för hvarje värnpliktig att under tiden mellan mötena hafva kronans gevär i sitt förvar, nyttja det vid skjutöfningar och dermed vinna pris, hvilken rätt icke tillkommer fastlandets beväring.
För Gotlands värnpligtige skulle den absoluta likställigheten således vara nära liktydig med allmän afväpning. För en så beskaffad välmening må väl riksdagen förskona oss Gotländing.



Gotlands Tidning.
Måndagen den 22 Februari 1886.
N:r 15. Tjugusjunde årgången.
Tidningens byrå, Mellangatan nr 24. Tryckeriet, Strandgatan nr 12.
Redaktör och ansvarig utgifvare: W:M BYSTRÖM.
Visby 1886. Herman Byströms tryckeri.