Olyckshändelsen i yttre hamnen.
Nio menniskolif spilda.

Första budskapet.
Vi sutto i lugn och ro vid vårt arbete på lördags förmiddagen, då och då helt liknöjdt lyssnande till stormen, som tjöt i knutarna och med blicken följande snön, som hvirflade i yster dans uppåt den gråa, molniga himlen
Då ryckes plötligt dörren upp, en man kommer brådskande in. Han har rock kragen uppslagen, skägget är nedisadt snön täpper nästan till ögonen.
— Vet ni om oyckshändelsen, som nyss timat derute i yttre hamnen? — frågar han.
— Nej, hvad är det?
— Jo, der ligga redan 9 man i de rasande vågorna, stela och döda vid det här laget — besättningskarlar från dykarbåtarne — skulle förtöja en af dem — båten vräktes kull — hela besättningen i vattnet. Det hände alldeles nyas, vid 10-tiden. Det är förfärligt; jag kommer just nu derifrån.
Det dröjde ej många ögonblick, förrän vi voro på väg ned till hamnen. Stormen och snön gjorde det hardt när omöjligt att komma fram. Den ute gingo vågorna skyhöga och dånande — det kokade och fräste.
— Är det der?
— Ja.
Folk började springa nedåt Melanderska badhuset, vadande i drifvorna, kämpande mot blåsten. Vi följde. Här tornade sig sjöarne än mera våldsamt, här var larmet nästan bedöfvande, ju längre bort man kom. Några skäggiga gestalter i sjöstöflar och sydvest stodo, spanande utåt bränningarne. En seppsbåt låg till hälften kullstjelpt på stranden.
— Hvilka äro dessa?
— Jo, de blefo räddade, de ha vadat i land, de speja efter de olycklige kamraterna.
— Huru gick det till?
— Ja, det är ej så godt att säga — vi voro i sista båten — vi skulle hjelpa de andra — en brottsjö slog in — vi lyckades klara oss — de nio blefvo qvar — två båtar — nej, en — jo, de ligga ju der båda två — raska, duktiga karlar — de flyta nog upp längre bort — så vida de ej fastnat i sörjan —  låt oss gå söderut...
Det var förvirradt tal, förvirrade svar. Ingen visste besked, alla hade något nytt att berätta. Hvad vi fingo veta, det var, att 4 man från Hermes gått ut med en kabel, som dragit ned båten, 2 andra båtar hade skyndat till dess hjelp, en med 5 man hade kantrat, alla 9 försvunnit i djupet. Men intet redigt svar. Båtarne, de tre hvita skeppsbåtarna, lågo på stranden som stumma vittnen till den fasansfulla olyckan.
Här var nu ingenting att se, inga upplysningar att få. Vi vända åter till staden, trotsande så godt vi kunna ovädret, hvars våldsamhet tyckes tilltaga.
Folk har kommit i rörelse nere vid hamnen, några synas med fladdrande kläder skynda utåt den yttre hamnarmen. Här och der stå grupper med allvarliga ansigten. Allt hade kommit så oväntadt. Har var det möjligt att detta kunnat ske nästan midt inne i hamnen? Det är oförklarligt för hvar och en som ej känner terrängen och vet kvad en nordostlig storm vill säga. All möjlig hjelp hade lemnats. Intet mera hade kunnat göras. Man blickar utåt hafvet. Det har intet förbarmande.

Arma qvinna!
Derborta bland drifvorna midt framför gamla mekaniska verkstaden står en grupp af karlar och qvinnor. Något ovanligt är der på färde. Då och då tränger ett undertryckt rop till våra öron. Vi gå närmare. Se, midt i gruppen står en ung qvinna. Hon har endast en schal knuten kring hufvudet, håret fladdrar för vinden. Hon gråter, men tårarna stelna till is, hon vrider händerna i förtviflan. Man håller henne fast.    Hon vill slita sig lös.
— Nej, låt mig gå! skriker hon, och ögonen blicka förtvifladt på de kringstående. Säg mig, om han är räddad! Jaså, är han verkligen död! Hvarför skall jag då längre lefva! Nej, släpp mig, säger jag! Jag vill ditut! Ni ha ej rättighet att hindra mig! Han är min man. Jag vill!
En maka, som förlorat sitt stöd!
Hon gör våldsamma ansträngningar för att befria sig från vänligt hårda händer. Modern, en grånad qvinna, söker trösta henne, ber henne, besvär henne! Brodern, nästan en pilt, håller henne fast under tårade rop af, »Nej du, får inte gå, du får inte gå.»
Men hon är stark, hon sliter sig lös, och ilar utåt hamnarmen. Åter fasttages hon och föres bort med våld. Klagoropen ljuda så ängsligt förtvifladt genom stormen.
— Han är borta! Han är borta!
Arma qvinna!

Två lik.
Alltjämt går folk sökande utefter stranden. Stormen fortfar, klockan blir bortåt 2. Se der! Der bäras tvänne kroppar i land af vågorna. De fattas af seniga, påpassliga händer, dragas upp på stranden. De äro stela som is. Ögonen ligga slutna. Ansigtet är uppsväldt och blåsprängdt. Bloden lefrad, skägget endast långa klara, genomskinligt röda istappar. Händerna krampaktigt slutna, hufvudet sönderslaget. Det är två präktiga sjömän. Deras namn äro Tuteson och Korall.

I bårhuset.
Det är i det gamla polisvaktkontoret. Det är söndagsmiddag. En skara sysslolöst folk står derutanför. Derinne ligga de funna liken. Ännu ett har kastats upp på morgonen. Engström hette denne, i lifstiden, gotländing.
Nu ligga de, höljda af hvita lakan i sina trånga kistor. De blodsprängda hufvudena äro bakåtlutade, skägg och hår hoptofvade: Kläderna hafva sprättats af dem. Kropparne äro utan en skråma, bleka med svällande blå ådror. Engström, det var nästan en jätte. Kistan räcker ej till för honom. Han ligger med fötterna utom densamma.
Folket går stilla omkring derinne. Det är alltid tyst, der döden herskar. Man känner sig så underlig till mods. I dag röd, i morgon död!
Månne de skola samlas flere här? Skall hafvet gifva igen hela sitt rof.
Huru har olyckshändelsen tillgått?
Under den första förvirringen var det omöjligt att samla några tillförlitliga underrättelser om, huru det egentligen tillgått vid olyckshändelsen. Hvarje ny person man träffade hade en ny tydning åt tilldragelsen. Nu, då sinnena något lugnats då man hunnit sansa sig efter häpnaden och förskräckelsen, föreligga följande — som vi tro — fullt tillförlitliga underrättelser.

Hermes kapten berättar:
Det var i lördags kl. 10 förmiddagen då förste styrman G. Blombergsson varskodde mig, att babords för-virerope sprungit. Jag gick då upp på däck för att se efter, om sjön gick mycket svår. Vinden blåste visserligen häftigt från nordost, men då jag såg, att sjön ej erbjöd någon fara, gaf jag befallning att man skulle sätta ut en ny förtöjning till yttersta moringen, der Poseidon redan var förtöjd. För att det skulle gå lättare sköts trossen i båten, som skulle användas, medan den ännu låg i däfvertarne. Styrmannen gaf nu befallning åt andre dykaren P. A. Johansson, timmermannen Timofejus, matrosen Gustaf Korall och arbetaren Rudolf Mårbeck, hvilken för tillfället tjenstgjorde ombord i stället för en permitterad karl, att verkställa för töjningen. Båten svängde nu ned en 3-4 famnar till Poseidons virerope, längs hvilken de sedan skulle hala sig ut till moringen. Meningen var att de skulle väntat, tills vireropen blifvit släckt, men de halade ut genast, linan sträcktes plötsligt och tryckte ned båten, som tog in vatten. Förskräckta skyndade karlarna akter öfver, båten kom i marvatten. Timofejus och andre dykaren blefvo qvar i densamma, medan de andra, som kommit ut i sjön, fingo fatt i hvar sin åra, på hvilka de började drifva utåt.
Genast detta varseblefe från Hermes, gjordes en annan båt klar för att skynda till de nödstäldes hjelp. Den bemannades med 5 karlar och styrmannen. Äfven från Poseidon hade båt firats och som den hade god vind på grund af ångarens läge hann den före Hermes båt och passerade vireropen, hvarvid Timofejns och dykaren hoppade ombord och de två andra bergades. En lodlina hade förut tillkastate de nödstälde och från piren langades ut bojar, men aggan förde bort dem. Under tiden hade läkare efterskickats för att vara till hands, när de fyra komme ombord.
Men när dessa bergades, hade Poseidons båt förlorat 2 af sina 4 åror, hvadan dess besättning ej förmådde stäfva mot sjön. Man skrek då öfver till Hermen båt och begärde bogsering, ja, en af karlarna, en dykare Bark, stod redan med en fånglina färdig att kasta. Men Hermen båt drefs oemotståndligt mot land, det var ej att tänka på att kunna hjelpa, endast att försöka stäfva mot sjön. I detsamma kommer en våg, vräker ikull Poseidons båt med de 9; de försvinna i bränningerne och synas ej mera. Endast Bark håller sig ett ögonblick uppe. Så försvinner äfven han. Den tredje båten hade under tiden nått närmare stranden och då den kommit tillräckligt nära, hoppade dess besättning i sjön och vadade i land. Allt hade gått på 20 minuter.

Poseidons kapten berättar:
Jag var sysselsatt i salongen med skrifning, då jag vid pass kl. 10,30 f. m. hörde folket springa och ropa på däck. Jag skyndade genast upp och observenade då en båt vattenfyld med 4 man uti (Hermes båt). Förste styrman Rosberg jämte besättning voro sysselsatta akterut, då de uppmärksamgjordes af en utal Belos' besättning, att Harmas båt med 4 man låg vattenfyld vid en af yttre hamnens bojar. Styrmannen klargjorda genast dykarbåten, hvilken var den fortast tillgängliga. Jag kom tids nog upp att se båten väl bemannad med 5 man. Dessa voro dykarna Bark och Tureson, matroserna Ekberg och Johansson jämte dykaren Engström, hvilken af en oförklarlig tillfällighet kommit öfver från ett närliggande magasin, der han arbetade. Jag försåg äfven båten, med tillräckligt af åror och tullar.
Båten rodde genast till de nödstälde tillsammans med Harmas' dykarebåt, men Poaeidons båt kom först till de nödstaldes hjelp och upptog dem. Under tiden hade de drifvit ut, så att aggan från vågbrytarans södra knut hade fått makt med bå.tarne. Vi hade utkastat lif bojar med ändar på från vågbrytaren, hvilket dock visade sig fruktlöst. Då båtarna ej förmådde ro opp, höllo de otal mot stranden. Ett brott kom olyckligtvis och kastade Poseidons båt tvärs och i nästa brott försvann båten, hvaremot Hermes båt med 6 man räddade sig öfver brotten. Restbesättningen från båtarna var förut sänd öfver till andra sidan att vara behjelplig. Vid framkomsten söder om badhuset låg Poseidons båt landdrifven, vattenfyld utan folk. Folk sändes längst med stränderna att se efter om någon af de förolyckade kunde observeras, man hittade först inemot 2-tiden liken af matroserna Korall från Harmas och Tureson från Poseidon. Under olyckshändelsen rådde nordnordost storm. Moringen, till hvilken första båten skulle, ligger högst 50 famnar inåt från yttre hamnarmen.

Hvilka äro de döde?
De så sorgligt omkomne sjömännen af de 15 som gingo ut, voro alltså 9, nämligen:
Från Hermes: andre dykaren P. A. Johansson från Kalmar, gift;
ryske matrosen G. Timofejus från Vindau, ogift;
ryske matrosen Gustaf Korell från Dagö, ogift;
arbetaren Rudolf Måhrbeck född 1864 i Visby, ogift.
Från Poseidon: förste dykaren F. E. Bark, tjenstgörande 2:e styrman, född i Karlskrona 1857, men kyrkoskrifven i Vårdtorp, Kalmar län, gift;
dykaren O. J. Tureson, född och kyrkoskrifven i Karlskrona, 1845, gift;
matrosen Valfrid Ekberg, född och kyrkoskrifven i Visby år 1858, gift;
matrosen H. F. Johansson, född och kyrkoskrifven i Karlskrona 1860, ogift, samt
dykaren Fredrik Engström, född å Fårö 1862, men bosatt i Visby, gift;
Alltså fem enkor och många faderlösa, som sörja de så hastigt bortryckta.
***
Ett par trovärdiga personer påstå sig gång efter annnan ha sett de olyckliges kroppar — åtminstone 5 — då och då slungas fram och tillbaka på vågtopparne.
***
Man antager att de nio männen i detsamma de drogos ned i djupet, slogos mot den på detta ställe steniga, ej synnerligen djupt liggande bottnen, så att de genast dogo. Derför talar den omständigheten, att ett par af de återfunna äro illa sönderslagna i hufvudet.
Som något egendomligt må, omnämnas, att Engström, hvilken hade permission och var på arbete i ett närliggande magasin endast för ett ögonblick kommit ombord på Poseidon för att hämta litet trippel. Just då sattes räddningsbåten ut, och en käck, hurtig natur, som han var, tvekade han ej ett ögonblick att genast frivilligt skynda till de nödstälde kamraternas hjelp. Han fick lönen för sitt uppoffrande mod.
***
Åtta dagar i går hade Tureson och Bark erhållit ett dödsbud. De hade under skridskoåkning i inre hamnen gått ned sig båda två och drogos nästan liflösa upp ur det våta elementet.
Den här gången skulle de ej slippa undan.
***
När detta skrifves, har ännu ej någon mer af de förolyckade påträffats trots ifriga spaningar både under gårdagen och i dag.



Gotlands Allehanda
Måndagen 5 Mars 1888
N:r 19