Qvarnidkare på Gotland,

till ett antal af öfver 20, hade i fredags eftermiddag samlats här i Visby för att öfverlägga om bästa sättet att till gemensam fromma söka reglera priset för olika mäldsorter. Inbjudaren, handlanden Axel Sjöström, helgade de närvarande hjertligt välkomna, hvarefter grosshandlar D. Malmros utsågs att leda förhandlingarna.
I den diskussion, som nu började, begärdes först ordet af
herr Larsson, Skägga, hvilken ville gifva en varning åt herrar qvarnägare. Det vore en sanning att qvarnindustrin lidit ett mördande nederlag på grund af importen af malen spanmål och att qvarnarne på grund kärat stått sysslolösa. Men det vore också en annan sak man måste taga med i räkningen: protektionisterna hade nyss vunnit en seger genom tullskyddet; nu gälda det att begagna denna seger rätt. Motståndarn voro ständigt i vaket arbete; för det minsta öfvergrepp protektionisterna begingo, skulle de blifva straffade. Han ville derför varna för något öfveriladt beslut; man borde ännu en tid nöja sig med de erhållna tulleateerna och ansåg att förtjensten genom dem ökats för qvarnägarne, enär de kunde räkna på mera spanmål att mala. Tendensen vore nog riktig att höja mäldprisen, men det borde ske allra tidigast i höst efter skörden.
Herr Lindström, Visby, påpekade att meningen egentligen ej var att höja prisen, utan att återställa dem så som de voro för ett par år sedan.
Herr Larsson, Endregårda, instämde med den förste talaren i att man ej borde fatta ett förhastadt beslut utan lugnt afbide tiden.
Herr Sjöström ville ej heller att bågen skulle spännas för högt, men insåg ett något måste göras för att utjämna förhållandena. Han ansåg 1 kr. 75 öre för en tunna sikt för mycket, men 1 kr. för litet, hvarför han ville föreslå 1 kr. 33 öre för sikt och 67 öre för sammäld samt i proportion härefter för öfriga mäldsorter.
Herr Eklund, Nygårds, Fole, ansåg att medelpriset fön sikten borde vara 1 kr. 50 öre. Gjorde uppmärksam på, om priset blefve förhöjdt kunde konkurrensen blifva öfvermäktig, ty lokomobiler funnes snart sagdt i hvarje knut.
Nämdeman Granberg, Dalhem, trodde efter närmare öfvervägande att detta möte ej skulle leda till stort resultat, ty här vore församlade endast hälften af qvarnidkarne på Gotland, den andra hälften vore borta, och om man här fattade ett beslut om pris, hvem borgade för att de gillade detta och ej malde billigare? I sådant fall stado vi der utan förtjenst. Visst kunde tanken vara riktig, men man borde sansa sig, se sig om litet, innan man fattade något beslut, t. ex. till hösten.
Herr Larsson, Endre, hade tagit 1 kr 50 öre för sikt och 67 öre för sammäld, aldrig gått under. Han bad att få påpeka en oegentlighet: der kommer en och vill mala en tunna hvete. Nå, den skall väga högst 18 pund. Ser man då att tunnan är för drygt tilltagen, svaras: Ja, jag tog en skopa till. För den skopan betalades aldrig. Derför borde mäld. lönen bestämmas för pund eller centner.
Herr Åhlander, Rosendahl, ansåg de pris herr Sjöström föreslagit alldeles för låga. Man måste också taga hänsyn till ångqvarnarne med deras större driftkostnader. Han hade beräknat, att för hvarje dag hans ångqvarn gick, med dessa låga mäldpriser, medförde den en förlust af 5 kronor. Herr Larsson, Skäggs, hade sagt det vara farligt att nu ingripa i prisen. Men voro qvarägarna skyldiga att offra sina penningar för det allmänna? Till och med vattenqvarnägarne kunna ej gå i land med de nuvarande prisen. Skola vi vänta till hösten, gå åter några månader förlorade. Han ville föreslå att en komité valdes för att dela utarbeta stadgar för an gotländsk qvarnindustriidkareförening, dels föreslå ett gemensamt mäldpris. För ångqvarnarna ville han för sin del halva det satt till 1 kr. för sammäld 75 öre för gröpe, 1 kr. 50 öre för hvetesikt och 1 kr. 75 öre för rågsikt. Vidare vore det lika svårt att bestämma mäldpriset för pund som tör tunna, exempelvis vid gröpe; för sikten kunde det vara fördel. Slutligen ville han föreslå att en plikt på 500 till 1,000 kronor utsattes för den som sedan gingo under de blifvande bestämda prisen.
Herr Sjöström anlåg det önskligt att mäldtaxan sattes efter vigt och hvad gröpe beträffar kunde en maximivigt bestämmas för tunnan. Plikten ansåg han ej lämplig. Det blefve för öfrigt en komitésak. Att stegra priset tvärt vore ej lämpligt, utan vidhöll i denna punkt, hvad han förut föreslagit. Hvad vatterqvararne angick hade de svårt att mala billigare än ångqvarnarne, ty de behöfde förljena under den tid de ha arbete, tills de dagar, då de måste stå overksamma. Han trodde dessutom att farhågan för de icke närvarande vore obefogad.
Herr Larsson, Skäggs, medgaf att alla kanske ej vore så försigtiga som han; men han hade respekt för frihandlarna och varnade derför ännu en gång för öfveriladt beslut; gillade förslaget om en komité, men ville ej någon prisstegring för närvarande. Ansåg 1 kr. 33 öre för sikt för litet, gerna en 1 kr. 50 öre. Skrudden deremot malas så billigt som möjligt.
Herr Malmros påpekade att afsigten vore ej att höja prisen utan att försöka sammanjämka dem. Ville gerna öfverlemna beslutet åt en komité.
Nämdeman Granberg ansåg plikten olämplig, men instämde i förslaget angående en komité, som borde bestå af minst 5 personer, om möjligt både ång-, vatten- och väderqvarnsägare.
Herr Cedergren önskade ett jämt pris, t. ex. 15 öre pundet för hvete, 5 öre för skrudd och 15 öre för mäld af korn till gryn.
Herr Larsson, Skäggs: Det går ej an att gotländska qvarnägarne komma att stå och skylta i pressen såsom de der gått bröstgänges tillväga. Resolutionen vid mötets slut borde bli, att prisen ej nu skulle höjas, men en komité tillsättas som innan hösten komme med sitt utlåtande.
Nämdennan Granberg instämde.
Herr Åhlander likaledes, men ville dock att man skulle rösta om ett medelpris till ledning för komitén.
Herr Larsson, Skäggs, ansåg att det effiktivaste sättet att lösa frågan vore med komitén. Denna skulle hos samtlige qvarnägare göra sig underättad om deras önskningar, uppsätta en taxa på grund deraf, hvilken sedan återigen tillstäldes qvarnägarne för afgifvande af utlåtande.
Herr Åhlander ansåg detta vara att gå öfver ån efter vatten då ju uppgifter kunde fås på stället.
Herr Sjöström föreslog till ledning för den blifvande komitén såsom ett önskvärda pris 1 kr. 50 öre för sikt ock 75 öre för sammäld, hvilket han tyckte sig halva funnit öfverensstämmande med de flestes åsigt.
Herr Gabrielsson påpekade mot hr Larsson, Endre, svårigheten i att mala pr pund i vattenqvarnarne, der mäldlönen ofta utgår med tull.
Sedan herr Larsson, Skäggs, mot herr Åhlander påpekat att genom en komité just tid vunnes, och att det resultat den kom till skulle äga tiodubbel kraft såsom ett uttryck för samtliga qvarnägares önskningar, enades man om att utse 7 komitéledamöter. Vid anstälda val blefvo dessa herrar D. Malmros, nämdeman Granberg, O. Jakobsson, Mölners Väte (vattenqvarnägare), Eklund Nygårds, Larsson Skäggs, Åhlander (ångqvarnägare) samt Larsson, Endregårda (väderqvarnsägare). Till suppleanter, en för hvarje kategori, utsågas hrr G. Thornell, Slitegårds, Dalhem, Lindström, Visby, och Hultman, Bingersqvarn.
Vidare beslöts att komitén borde vara färdig med sina abeten till 1 Maj, hvarpå qvarnägarne sedan skulle ånyo sammankallas inom början af Juni månad.
Utan att förslaget ledde till något beslut, föreslog hr Sjöström att qvarnägarne borde arbeta på att få billigare försäkring; man borde sluta sig tillsammans för att om möjligt tvinga sig till billigare premier. Likaså borde man bilda en mjölexportförening, alldenstund mjölet nu komme att få en otrolig favör i marknaden.
I förra förslaget instämde hr Larsson, Skäggs, som ansåg att man borde associera sig, bilda en försäkringsföraning, utan betungande af tjenstemän, uttaxera brandpremier blott när olycka skett och ej garantera mer än t. ex 2/3 af brandförsäkringssamman.
Båda förslagen uppskötos för att möjligen behandlas på ett kommande sammanträde.



Gotlands Allehanda
Måndagen 5 Mars 1888
N:r 19