Ett hundraårsminne,

som nu tyckets ha fallit i glömska, men som förr mycket omtalades är: »den stränga vintern 1788». Denna vinters ovanliga stränghet, hvartill ingen då lefvande skolat minnas maken, hade börjat fastlagalördag och fortfarit till påsk-tiden. Snö hade fallit i sådan mängd, att den i byar och vid enstaka belägna hus och gårdar låg i jämnhöjd med ryggåsarne på den tiden, anspåklösare bygnader å landet och hvarifrån man så godt sig göra lät fick bereda sig utgång genom snödrifvorna. Och då vägarna jämväl deraf gjorts »osynliga», hände det ock, att man, utan att veta det, kom att köra med hästar och släda öfver ett eller annat hustak.
Att 1788 års vinter varit någonting ovanligt, äfven för forntidens i norden strängare vinter är nu, torde äfven deraf kunna slutas, att minnet deraf bibehållit sig intill vår tid genom omtalanden från generation till generation och i ordspråk, eller om man så vill, glåpord sådana som t. ex.: »Åttioåtta den stränga vintern, när de' va' så kallt att elden frös i spisen, att tänderna frösa fast i munnen» m. fl.
Det ser ut som om naturen sjelf gjort sig påmind om sitt »hundraårsminne», emedan innevarande vinter är en af de strängaste och snörikaste äfven af nordens nutida vintrar, sedan naturen så tyckes ha förändrat sig, att sydligare belägna länder, som fordom knappast vetat af några agent liga vintrar, nu ofta, fastän kortvarigare, halva dem lika svåra om ej svårare än vi, hvilket i synnerhet denna vinter tycket vara händelsen.



Gotlands Allehanda
Måndagen 12 Mars 1888
N:r 21