Vid
drottning KAROLAS och konung ALBERTS
besök i Visby 20-21 Juli 1888.

De tystnat, krigsbasunens vilda toner,
Som fordom klungo ifrån bygd till bygd,
Då kronor krossades och herskartroner,
Då strid och blod var högsta mannadygd.
Nu lansen sänkts, föryngrade nationer
Som bröder lefva uti fridens skygd.
Och furstens panna, förr af örnar sirad,
Nu pryds med kransen utaf eklöf virad.

Monarker komma icke mer tillsamman
Att rådslag smida till en verlds förderf.
Nog bäres svärdet, men den stålblå flamman
Är underpanten blott på fullgjordt värf.
Nu mötas de som vänner uti gamman,
Och flyger herskartanken än så djerf —
»Mitt land, mitt folk!» den stannar der till slutet,
»Jag sona vill, kvad fordomdags blef brutet!»

Så kom du hit, monark, till norrskenslandet,
Som nu står klädt i fager sommarskrud.
Du kom till oss att stärka frändebandet,
Som länkades förunderligt af Gud.
Att tyda himlens gåtor — säg, hvem kan det?
Hvem vågar mästra väl den högstes bud?
Ditt hjerta klappar! Under Sveas flagga,
O drottning, stod en gång din faders vagga!

Väl har man sagt, att uti hofvets salar
Den sanna lyckan aldrig blifver gäst,
Att i de låga, undanskymda dalar
Bland folkets barn den trifves allra bäst.
Man säger icke sant, om så man talar
I Sachsens kungaborg sitt bo den fäst.
De ännen, hvilka diademen smycka,
De synas stråla utaf idel lycka.

Ditt folk, o kung, en far dig plägar kalla,
O drottning, för ditt land du är en mor;
De namnen äro stoltare än alla,
När så man nämnes är man verkligt stor.
Om man förstår i kärlek att befalla,
Blir lydnaden en dyrbar plikt, jag tror.
Så känner man väl på den södra jorden,
Så vet jag att man känner här i norden.

Till sist välkomna! Blåa böljor löga
Det gamla Tjelvars minnesrika strand;
De böljorna kring »Österhafvets öga»
De jubla högt ert »hell» förutan band.
Ett »hell» också till edra fränder höga,
Som en gång ärfva skola Sveas land.
Hell Albert kung, hell Karola vi ropa
Med Gustaf och Viktoria tillhopa.



Gotlands Allehanda
Fredagen 20 Juli 1888
N:r 58.