Basarfesten i Tivoli.

— Vet du, det sitter en så rolig gubbe i Studentallén — sade en ung dam till mig i går eftermiddag.
— Såå — svarade jag och tänkte på de der stackars expositionskräken, som pläga fara omkring i en liten vagn, sedan de, lyckligt nog för sin ekonomi, fått armar och ben afknipsade vid Bankebergs olyckan eller något annat tragiskt tillfälle. Jag frågade henne också, om kan saknade de öfre eller nedre extremiteterna.
— Å — svarade hon — han sitter i ett träd, vet jag.
— Det var mig en baddafe att vara kavat.
— Ja, du förstår väl, Romin ha ritat honom.
— Aha!
— Ja, det är en puff för U. D:s basar i Tivoli — kan du inte begripa det!
— Helt om Marsch! Vi gå bums till Tivoli!
Och det gjorde vi också.
I farbigåendet tittade jag på »Romins gubbe» i Studentalén. Den var inte tokig och fylde sitt ändamål mycket bra. »Puffar» saknades ej heller här och der utefter strandpromenaden. Det är riktigt, så skall det vara.
Hvar basaren ägde rum, det syntes nog, om man också inte, som undertecknad, vetat det förut. En väldig flaggdekoration och vältaliga anslag öfver porten till Tivoli gåfvo det nogsamt tillkänna. Jag steg på. Genast mötte mig en öfverraskning. Jag såg en ny biljettförsäljare. Ack, de U. D:arne, tänkte jag, hvad de äro klipska. För att få publiken riktigt elektricerad redan vid ingången, hade man der placerat telegrafens vaktmästare Bravo! Men om mitt herrskap tror att det var den enda öfverraskningen, så bedrar ni er. Nu fästes mitt öga på en jätteaffisch, som klädde halva väggen af arbetareföreningens lokal. Den lydde ordagrant som följer:

Visby Tivoli.
Här förevisas H. von Lügens anteplenomatologiska
Museum.
Särskildt framhållas
de historiska pseudomatiska
Samlingarna
och det mekaniskt dynamoelektromagnetiska
Vaxkabinettet
med rörliga bilder.

Uppträdande af de nyengagerade dvergarne Eleasar från Bukarest i deras magiska scéancer (enastående). Salongsatleten Konkus von Pappersteim från cirkus Renz i hans utomordentliga kraftproduktioner (utan konkurrens).
OBS.! Lyfter ogeneradt 10,000,000 kilogram = 235,57 millioner svenska skålpund. Herr von Pappersheim utlofvar åt den som ej kan utföra samma konststycke en summa af 25 öre.

OBS.! Nya artister hvar 8:e dag.
Biljettprisen
För äldre Kr. 0,25
För barn  —,25 öre.
Tjenstfolk samma afgift.
Affischer mot insändande af 5 kronor i frimärken.

Storartadt i sanning! Och allt detta endast för en inträdesafgift af 25 öre. Nå, sedan jag riktigt studerat den väldiga affischen, började jag orientera mig i trädgården. Här vimlade af folk, bestämdt ett par, tre hundra stycken, och det brokiga lifvet blef härinne till ett kaleidoskop af sällsynt rörlighet.
Solen strålade från den molnfria himlen och vinden susade sakta genom Tivolitrådens mörka kronor. Det var riktigt basarväder. Men litet varmt kanske. Derför borde man, innan man begaf sig på upptäcktsresa, ha något i förfriskningsväg. Jag knackade i bordet med min spatserkäpp (äkta gotländskt arbete, med stenknapp, köpt hos herr Herman Lindström) och genast skyndade en ung ljusklädd dam fram med en kokett liten bindmössa öfver det krusiga håret.
— Hvad behagas?
— Ja, hvad har lilla fröken att bjuda på — det är ju Sofie fröken heter? — Nej, inte precis inte, men hvad vi ha, det är kaffe, schokolad, lemonad, seltersvatten, öl i sejdlar, glass, tårtor.
— Tack, tack, lilla förtjusande Amanda — låt oss då få litet glass.
Och glassen kom och den smakade utmärkt och lilla Kunigunda — eller hvad kon nu hette — såg inte alls förtretad ut öfver att få 25 öre i drickspengar. Hon gjorde en liten knix på nacken och försvann i folkmassan för att servera kaffe här, seltersvatten der och hösta in silfverslantar i sin väska.
Det slamrade rundt omkring af koppar, glas och buteljer, det sorlade och pratades, klingande skratt ljödo — det var glädje kvart man såg.
Så steg jag upp och blandade mig bland det öfriga publikum. Se der, längst fram till venster lm vi ett flaggprydt marknadsstånd med en mängd nätta saker. De äro visst till största delen förfärdigade af U. D:s qvinliga medlemmar. Jag kan knapt tränga mig genom den täta kordong af manliga individer, som belägrar ståndet. Köplasten tycks vara stark kär, åtminstone att döma af den ifver man lägger i dagen att komma så nära bordet som möjligt. Men jag får snart klart för mig orsaken. I det här ståndet fins det en liten charmant dalkulla, som sköter affären. Om hon får hösta in lika många blanka silfverkronor som komplimanger, blir bestämdt hennes kassa den digraste på hela basaren. Älven jag gaf min tribut.
Jag hade knapt aflägsnat mig två steg, förrän en liten käck sigenarunge slog mig på axeln. Hon var klädd i sin stams pittoreska drägt med lysande prydnader i rödt och metall. Hon talade sigenarspråket med stor färdighet.
— Hvad vill ni, ädla furstinna frågade jag. Ty alla sigenerskor äro ju furstinnor.
— Spå . . . spå ... sade hon och visade tänderna med ett leende.
Jag räckte henne handen, men hvad hon hade för underliga ting att berätta mig om kommande öden, det tiger jag vackert med.
Nå ja, min sigenerska var i alla fall hygglig: hon ville inte som många af hennes systrar ha några blanka kråner i förskott, innan hon lyfte på framtidens slöja, nej hon nöjde sig med ett helt litet efterskott och neg ändå och tackade så vackert.
Under mitt samtal med sigenerskan hade jag så småningom närmat mig ännu ett salustånd, der ett par nätta blekingsflickor gjorde anslag mot min börs. Inte heller här märktes det alls att vi ha dåliga tider. I dag tycktes det, som om alla menniskor hade studerat den engelska tidskriften »Economist», som no bestämdt lofvar lyftning i affärerna och pengar, pengar och åter pengar.
Jag gjorde en liten sväng åt höger och stod så midt framför ett väldigt salustånd, hvars smakfulla flaggdekorationer, sammanbundna genom Gotlands vapen, sträckte sig långt uppåt stammen af ett åldrigt, lummigt träd. Och här:
Det var rosor i gult, det var rosor i rödt
I det mörkaste rödt mellan grönskande blad!
Ja, det var blomsterståndet, der blomsterflickorna i luftiga toaletter, som det höfves Floras budbärarinnor, lockade oss med sina håfvors färgprakt och yppiga skönhet. Gå förbi den som kan!
Sedan jag af en cigarrförsäljerska handlat till mig en äkta havanna, tänkte jag sätta mig i lugn och ro ett ögonblick för att njuta af den lifliga taftan, då jag hörde knäpparne af en luftbössa på något afstånd. Ja, verkligen. Här fans ju en skjutbana, der en liten mörkögd ryska i svandunabrämad mörkgrön sammetstoalett hade samlat kring sig en hel skara skyttar. Tu tal torde i alla fall vara, om hon inte sjelf, ehuru omedvetet, afsköl flere pilar än dem hon laddade. Det såg åtminstone så ut.
Att man gerna blir torr i halsen, när man skjuter, tycktes basararrangörerna förutsett, ty några steg från banan kunde man få sig öl i sejdlar, godt öl med kolsyra på, som smakade förträffligt.
Hvad nu då! Äro vi på Visby stads torg en lördags morgon? Eller hvad är det för en torgmadam, som kommit hit?
Torgmadam! — hör jag någon utropa. Herr Osvald Stein, välj edra ord bättre.
Ber tusen gånger om ursäkt, men der sitter ju den veritablaste torggumma man gerna kan skåda. Hon säljer bär, karameller, pepperkakssotare och dylika läckerheter. Solparasollet har hon upp spändt, »Fäderneslandet» håller hon troget i näfven, och Gud trösta den, som vill byta ord med henne. Hon är minsann inte svarslös. Hon ger sju för tu. Gumman får obetingadt skrattarne på sin sida.
Det har emellertid blifvit ännu mera folk. Det riktigt myllrar på den öppna planen mellan stånden, det är ett lif och en rörelse, så det gör riktigt godt i kroppen att beskåda den.
Bingeli-bingeli-bing! Der ljuder plötsligt marktschreierns samlingsklocka öfver skrattet och pratet. Nu skall man in och se på vaxkabinettet. Publiken står i kö här utanför och väntar på att få slippa in för att få se alla de under, som här vid skola bjudas ett häpnande menniskoöga.
Inne i vaxkabinettet är det halfskurnt. På ena sidan skönjas ljus genom brokiga förhängen. Det är der vaxbilderna döljas.
Publiken är samlad; museiägaren framträder. Det är en mycket distingerad man med en viss anstrykning af artistisk vårdslöshet. Han börjar plädera för sitt storartade museum, som inom sig rymmar skatter af oerhördt värde. Så förevisar han under en idkelig svada den säck, hvari tyskarna fångade Johan Baner, men hvarpå de glömt knyta till hålet. Vidare får man här skåda den hatt, Absalon begagnade, när han med sina svarta jadelockar fastnade i trädet, den pistol byar-med Ankarström sköt Gustaf 3, den brödspade, som en gäng till Sveriges rikes lycka applicerades mera välment än artigt pö. förste Gustaf breda rygg, Maria Stuarts solfjäder, för hvilken prinsen af Wales, bjudit »hundra tusen kronor svenskt» samt slutligen »den kulan, som visste, var hon tog» d. v. s. den kula, för hvilken Sven Dufva föll. Och säger icke skalden:
Ett dåligt hufvud hade han, men hjertst det var godt?
Jo, och det visar den store mannen här genom att bita ett försvarligt stycke af detsamma i pepparkaksdeg och låta det sig väl smaka.
Men nu komma vi till vaxkabinettet. I skiftande belysningar se vi här den ryktbara, sköna lederskan af Frankrikes öden, madame Pompadour, och hennes Ludvig. Hon sitter och nickar mekaniskt åt den i kärleksgarnen fångne kungen. Bredvid denna grupp se vi nihilistekan Vera Sassulitsch, riktande pistolen mot alla ryssars sjelfherskare. Så ha vi Jerusalems skomakare, som knogar och syr på en becksömestöfvel och slutligen en illustration till våra lidanden under afstängnings. tiden i vintras. Vi se två bedagade skönheter sitta vid sin kaffekopp, läsande en tidning sedan 1790. Sockerskålen är tom, fotogenlampan har ingen olja. Det hela belyses endast af talgdankens dåsiga sken.
Gif akt! Nu kommer herr Konkus von Papperaheim i sin brokiga atletdrägt. Han spänner armarnas muskler, publiken häpnar, han fattar en väldig vigt och böjer den öfver sitt hufvud — publiken häpnar än mer, han fattar millionkilogramsvigten, benen svigta under honom, men i höjden lyfter han den kolossala tingesten — publiken häpnar än ytterligare, men när han slutligen slungar ut vigterna och man finner att det är hål i botten — då blir publiken allra häpnast. Och så komma till slut dvergarne Eleasar i Napoleonskostym och långa, lingula lockar. De uppstämma i duett den odödliga snillrika tonskapelsen Den glade kopparslagaren, marschera omkring och försvinna.
Slutad bal — sa' han som dansa' utför trapporna.
Derute i trädgården tonar nu en liflig marsch. Möllerska Kapellet, som hela eftermiddagen konserterat i Tivoli, spelar nu slutnumret. Och så småningom glesna skarorna. Först skall man dock öfvervara dragningarna i de arrangerade lotterierna Hvart man kommit har man nämligen alltid stött på någon ung dam, som läspat:
— Köp en lott, snälla herrn, jag har bara en qvar!

Klockan är half nio. Publiken är borta. Trädgården ligger i halfmörker. Men sorl är här ännu. Det är U. D:arne, som stannat qvar, som herrar på slagfältet. Så tändas i trädens dunkla skrymslen den ena raden af kulörta lyktor efter den andra, derinne ifrån dalen ljuda tonerna af en vals, ungdomen drar sig dit in. Förunderligt! Man riktigt flyger fram öfver golfvet. Ja, jag börjar nästan på att tro, det man ej kan bli så trött att man ej orkar dansa. Så afbryter man dansen ett ögonblick för att lyssna till vacker qvartettsång, så dansar man, så sjunger man. Och klockan blir tio, hon blir elfva. Men ännu hör man sorlet dernere från Tivoli. Man har svårt att skiljas derifrån. Man har haft så roligt der.
Ja, roligt, det hade allmänheten också, det år åtminstone öfvertygelsen hos
Osvald Stein.



Gotlands Allehanda
Fredagen 3 Augusti 1888
N:r 62.