De finska sångarna

anlände hit vid 2-tiden. Redan 3/4 timme förut hade ett kanonskott från lotsstationen bebådat Vegas ankomst och den syntes så småningom komma allt närmare norrifrån. Fartygen i hamnen hissade sina flaggor och efter en stund började folk samlas, ute på vågbrytaren, på brohufvudet och vid skeppsbron. Festkomiterade voro mangrant samlade.
Nu gled båten under strålande solsken inom pirhufvudet och på dess däck syntes idel hvitmössor. Det var »Muntra Musikanter.» Några damer funnes der också. Klingade, plötsligt, under det båten gled in i hamnen, en sång. Det var den gamla vackra »Jag vet ett land långt upp i högan nord!» Det var klang i den. Sådana basar! Och den sista tonen hade ej väl dött bort förrän de anländande gästerna böjde ett »lefve Visby», åtföljdt af ett niofaldigt hurrarop. Härpå utbragtes från stranden ett »lefve de finska gästerna», hvilket beledsagades af fyra hurrarop.
Festkomiterade gingo härefter om bord, presentation ägde rum, och efter en stund begåfvo sig finnarna under de förut omnämde ledarna på en vandring genom vår stads minnesmärken.
»Vegas», det af sångkören förhyrda fartyget, är en stor tremastare om 494 registerton, hemma i Vasa, och förd af kapten Karl Liljeqvist. Det ligger nu utan last 9 fot djupt och är det längsta fartyg som legat i vår hamn. Vega mäter nämligen 190 fot och är således 10 fot längre än schefsfartyget Drott. I lastrummet äro provisoriskt, men beqvämt hytter inrymda för de många passagerarna. Sångarne äro till antalet 62.
Den finska sångerskaran har alltså anländt hit. Då detta läses, ha de helt säkert redan hunnit eröfra allas hjertan. Ty från hjertat sjunga de, till hjertat går det. Ett ärligt menadt »Välkomna!» bringa vi dem också till deras besök på den gamla gotländska jorden.



Gotlands Allehanda
Fredagen 17 Augusti 1888
N:r 66.