19200426 - Pastor Nehleens avskedsord till församlingarna.

Pastor Nehleens avskedsord till församlingarna.
En väckande predikan.

Utnämde kyrkoherden i Lärbro, pastoratsadjunkten P. H. Nehleen härstädes höll i går sin avskedspredikan i härvarande domkyrka, som var fullsatt av åhörare, Vi lämna här ett kort referat av den omtyckta predikantens avskedstal till församlingarna.
»Gud har skapat människosläktets alla folk — för att de skola söka Gud, om de tilläventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom.» Apg. 17:27.
Paulus stod på Areopagen i Atén, då han talads dessa ord. Atén var hans önskningars mål, alltsedan han i Troas fick uppdraget att skrida över Asiens gränser in t Europa. Atén var de stora minnenas stad, men den var ock medelpunkten för den grekiska bildningen, och denna behärskade hela den då kända världen, trots av att dess självständighet berövats den av romerska riket. Men Paulus angrep alltid fiendens fastaste ställningar. Så hade han gjort i Efesus, så gjorde han i Korint och Rom. Inte väntade han att därmed vinns en avgörande seger, men han gjorde alltid en obotlig reva i fiendens bålverk; han nedlade alltid ett senapskorn, som sedan växte vidare.
Pauli predikan på Areopagen har en enastående tankeflykt. Han tager sina åhörare med igenom skapelsens värld, därefter igenom historiens och människoandens värld och visar att på alla tillvarons trappsteg uppenbarar sig en personlig verkande Gud. Endast från denna medelpunkt kan världen förstås. Guds kännedom är nyckeln till sanningens tempel. Därför »har Gud skapat alla människosläktets folk för att de skola kunna treva sig fram till honom».
Hedningarnas vise anade detta. De hade hedrat denne »okände Guden» med altanen. Men ingen hade vågat uttala, vad Paulus nu sakligt och enkelt förkunnar.
Vi lägga alltid stor vikt vid en döendes sista ord. I detta vänta vi att finna förklaringen till hans liv och hans testamente till eftervärlden. Jesus var ännu fri, då han talade dessa ord, men han väntade sina bödlar var minut. Han stod på sitt livs höjd, men han blickade ned i den avgrund av förnedring, dom väntade honom.
Vi stå kanske ingen av oss så nära gravens port. Men det är alltid väl att i tid grundligt besinna det man ändå i sinom tid skall nödgas besinna. »Detta är evigt liv». Vilket härligt ord! Du kan kanske påminna dig höstdagar, då du erfor en egendomlig blandning av fröjd och vemod. De mot söder flygande fåglarna, de färgskiftande löven sade dig att sommaren var förbi. Höstens dimmor svepte omgivningen i en hemlighetsfull slöja. Stormens tjut och nattens vemod gjorde att du riktade tanken inåt. Du kände att de blommor, som vissnat därute måste nu blomstra på hjärtats åker. Detta var ett drag av evigheten inom dig.
Eller kanske det är en ännu djupare erfarenhet är självprövningens kamp och smärts. Jag menar erfarenheten av att ställas inför det upplysta samvetets eldspegel. Ej alla känna igen sig lika tydligt där. Men samvetet är för alla, som Seneca sade, »denne hemlighetsfulla ande inom oss, som behandlar oss likasom vi behandla honom».
Dagar komma väl för envar, då detta samvete säger: »Jag har något emot dig». Du kan fly åklagaren. Otaliga människor göra det. De fly djupt ned i syndens schakter, där ljuset icke skall nå dem. David säger härom: »Så länge jag teg, försmäktade jag. Men jag sade: jag vill bekänna min missgärning. Då förlät du mig». Den, som så ödmjukar sig får smaka Guds godhet men också att Guds makt att frälsa från synd är vida större än syndens oerhörda makt.
»Detta är evigt liv att de känna dig». Således det eviga livet, säger Jesus, består i Guds sanna kännedom. Lösryckte kunna dessa ord vantolkas, såsom man gjorde i upplysningstidevarvet. Av Gud gjorde man »ett högsta väsen», en »okänd Gud». Endast den levande fattar vad livet är. På det lägre området visar det sig att endast den kan förstå konstnärens toner och färger, som kan sätta sig in i dennes känslovärld. »Vill du förstå skalden, måste du gå till diktens land» heter det. Skulle man väl då kunna »känna» Gud utan livsgemenskap med honom?
»Den ende sanne Guden». Detta uttryck utesluter någonting. Detta är först ej alle, som äro med att bekänna den ende sanne Guden, känna honom. För otaliga är religionen blott ett inbillat förhållande till en gud, som de skapat till sin egen avbild. Religionen är ett slags självnjutning: sköna intryck, höga ideal och en värld av ömma känslor. Men vad värde har all denna härlighet, då livets allvar möter? Vårblomstren trivas endast i vårsol. Var beredd på att hjärtats vår skall härjas; tankens vinge mattas, känslans glöd slocknar och viljekraften kan ej mera spännas. Då behövs det en tro rotad djupare i själslivet, en sann förtröstan på en levande Gud.



Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 April 1920
N:r 95