Om upprättandet av ett lantvärn
på Gotland år 1801.
Av Nils Vilhelm Söderberg.
I.

I not 1 till "Försvarsväsendet och krigshändelserna" i BOKEN OM GOTLAND skrev jag att uppsatsen "gör givetvis intet anspråk på att vara fullständig —". Dock trodde jag väl knappast att något tillfälle då några väsentliga försvarsanstalter vidtogos här helt skulle förbigåtts. Jag har emellertid funnit att en lantvärnsorganisation anbefallits i samband med den väpnade neutralitet, som gemensamt med Ryssland, Danmark och Preussen förklarades i december 1800 som hotade att medföra krigiska förvecklingar med England och bl. a. ledde till slaget mellan engelska och danska flottorna på Köpenhamns redd den 2 april 1801. Jag har tänkt att en skildring av då vidtagna åtgärder kunde vara av intresse särskilt som mig veterligen ingenting tidigare nämnts därom av gotländska berättare.
Vintern hade varit sträng. I sex veckor hade Gotland legat utan förbindelse med fastlandet, men i dag den 27 februari 1801 hade den länge efterlängtade posten äntligen kommit. Det var oroliga tider, och nyheterna kunde vara allvarliga. Bland den post, som bars upp till länsresidenset var även ett Kungl. brev,1) som gav landshövdingen en hel del att tänka på. Det lydde med uteslutande av inledningen :
"Som Wi funnit Oss föranlåten at til bibehållande af Wår neutralitet och fredande af Wåre kuster och Wåre undersåtares loflige handel, widtaga åtskillige förswarsanstalter, anse Wi äfwen nödigt, det et Landtwärn på Gottland bör beredas til afböjande af sådane Wåldsamheter, som genom främmande, serdelas Engelske i land satte Besättningar där kunna försökas; och jemte det Wi nu härmed vele antyda Eder, at om Werkställigheten häraf på det tjenligaste och bästa sätt besörja, foge Wi anstalt at 600 st. mousketter, 20 centner Reffelkrut samt därtill nödige Kulor och Flintor warda wid första öppet watten och så snart möjligen skie kan Eder i för-berörda afseende från Calmar til handa sända. Wi befalle Eder Alsmäktig Gud Nådeligen. Stockholms slott den 13 Februari 1801.
GUSTAF ADOLF
/C. Lagerbring"

Landshövding var sedan 1787 den nu 43-årige viceamiralen friherre S. M. von Rajalin. Han kände sitt län väl, ehuru han som en framstående sjömilitär därjämte haft andra viktiga poster och för den skull ofta måst lämna sitt hövdingedöme. Under 1788-90 års krig hade han fört befälet över skärgårdsflottan, sedan hade han varit generalintendent vid flottan och innehade nu befattningen som generaladjutant för flottorna. För sina militära förtjänster bar han icke blott kommendörstecknet av Svärdsorden utan även den endast i krig utdelade utmärkelsen riddarvärdighet av samma ordens stora kors, dessutom hade han vid en tvåårig tjänstgöring i franska marinen förvärvat orden Pour les merites militaires.
Nu blev det arbete i landskansliet. Magistraten i Visby skulle underrättas att landshövdingen ville tala med borgerskapet på allmän rådstuga, en resrut skulle göras upp för besök i de olika tingen, och en kungörelse utfärdas härom.2) Denna dagtecknades den 3 mars och innehöll utom ett meddelande om Kungl. Maj:ts beslut angående upprättandet av ett lantvärn ett förständigande till "allmogen och hemmansägare i allmänhet" att vara landshövdingen till mötes å i kungörelsen angivna tider och platser.
Det är inte att förvåna om landshövdingen, den insiktsfulle militären, inte kände sig till freds med de åtgärder som Kungl. Maj:t anvisat. I en skrivelse den 5 mars 3) anmälde han sina närmast vidtagna åtgärder för att sammanträffa med befolkningen och sina planer på. att ' utdela de 600 gevären och tillse att de som tilldelades sådana blevo så mycket som möjligt exercerade, samt att allmogen skulle i övrigt beväpna sig med "stora påkar med spikar och knölar på ändan" och att "vårt försvar för det närvarande blir likt de vilda folkslagens att kringränna och till handgemäng". "Men", skrev han vidare, "E.-K. M. täckes nådigt inse huru otillräckligt dessa gevär äro att trygga landets invånare". Det dröjde innan man kunde bli förtrogen med bruket av dem, eftersom man inte hade några instruktörer och inte heller tid med
hänsyn lantarbetet. Han begärde därför "i djupaste underdaninghet" några lätta kanoner med tillbehör och artillerister samt åtta stycken kanonslupar. Om han hade dessa fördelade'på båda sidor om ön skulle de säkrast kunna förekomma och i varje fall ge honom säkra underrättelser om en landstigning. Därigenom skulle han inte behöva oroas av lösa rykten som skulle föranleda honom att i onödan alarmera befolkningen. (Rajalin synes ha haft en bestämd känsla för faran av onödigt inkallande av folkuppbådet, det framgår ännu tydligare av hans 1809 utfärdade bestämmelser för vakthållningen vid de gotländska vårdkasarna, som innehålla synnerligen detaljerade bestämmelser för undvikande av falskt alarm.) Han förmodade emellertid att inga främmande krigsfartyg skulle släppas in i Östersjön genom Sundet eller Bälten, och då kunde Gotland vara tryggt. (Den 30 april låg dock en engelsk flotta utanför Karlskrona.) Emellertid var det en viss oro bland befolkningen när man betänkte Gotlands lämplighet som en bas för engelsmännen, ett "bekymmer, som dock under det fullkomligaste förtroende till E. K. M. nådiga omvårdnad icke kan vara oroande".
Vidare hade landshövdingen att anmäla att ett flertal engelska fartyg strandat på ön under föregående år. Besättningarna hade återvänt hem, men det bärgade godset som huvudsakligen bestod av hampa, talg, ryskt järn och timmer låg kvar. Eftersom 5 gotländska fartyg lågo beslagtagna i England hade han nu på begäran av gotländska handlande ställt dessa varor under kvarstad och avvaktade nu Kungl. Maj :ts beslut i detta ärende.
Samma dag som detta brev avsändes var Visby borgerskap församlat till allmän rådstuga.4) Sedan magistraten meddelat anledningen till sammankomsten och innehållet i kungl. brevet av den 13 februari inträdde landshövdingen åtföljd av landssekreteraren J. F. Sturtzenbecker och talade ungefär på följande sätt:
"Det är Eder icke obekant hurusom de oroligheter, vilka stört nästan hela Europa även tillfogat vårt kära Fädernesland flere olägenheter, Handeln, så oumbärlig för Rikets väl har blivit hindrad än av en, än av en annan makt genom uppbringningar och andra svårigheter. Hans Majestät Konungen, vars högsta önskan är Fridens bibehållande har för den hushållning han vid sitt anträde till regeringen funnit Rikets väl fordra, sökt med vishet avböja alla dessa hinder. Länge användes föreställningar, vilka en del Nationer gillade, men isynnerhet England avslog. Hans Majestät såg sig tvungen genom konvojering skydda handeln, men konvojerna blevo uppbrakte, och en del fartyg ligga ännu i denna stund, efter två års förlopp i engelska hamnar. Intet avseende görs vid billiga fordringar, men det oaktat och ehuru stora anledningar givas till fredsbrott ligger Freden Hans Majestät så ömt om hjärtat att denna föredrages.
Förlidet år hände det att en svensk hukaregaleas bemannades av engelsmännen utanför Barcelona hamn, och den svenske kaptenen och besättningen tvungos att biträda dem till den fientlighets utövande under svensk flagg att tvänne spanska fregatter, köpta och utrustade för holländsk räkning, blevo genom samma fartyg under svenska flaggans vajande av engelsmännen borttagna. Spanska, preussiska och bataviska ministererna insände starka noter till den svenska och Hans Majestät gjorde därom de kraftigaste föreställningar till den engelska men förgäves. I en så brydsam ställning i avseende på handeln, Englands förhållande och många makters hetsande har Hans Majestät med Kejsaren av Ryssland och Konungen av Danmark ingått ett neutralitetsförbund och sänt en envoyé extraordinair till England för att göra slut på de orättvisor Svenska Flaggan blivit gjorda. Långt ifrån att sådant någon verkan medfört har våld och förakt gått så långt att embargo lagts på alla svenska fartyg i engelska hamnar.
Hans Majestät har därför funnit nödigt att till bibehållande av neutraliteten, kusternas fredande och sine undersåtares lovliga handels beskydd vidtaga åtskilliga försvarsanstalter, varibland även ett landtvärns upprättande här på Gotland såsom tidigare meddelats Eder genom det kungl. brevet. Jag har därför sammankallat borgerskapet övertygad att hos alla dess medlemmar finna den beredvillighet, nit och trohet, som alltid hedrat detta borgerskap, att giva allmogen biträde och efterdöme. Kungl. Maj:t underlåter icke ännu att söka bibehålla freden men i annat fall att gemensamt med de allierade mäktiga grannarna verka för detta lands försvar. Men innevånarna måste även själva därtill bidraga samt förekomma lyrpriser. Kungl. Maj:t har redan i nåder befallt att gevär, krut, kulor öch flintor skola från Kalmar hitsändas och dem överlämnas. Jag vill också hos Kungl. Maj:t anmäla och begära, vad till landets säkerhet är nödigt. Då jag själv är färdig att med mitt blod betygar min kärlek och tillgivenhet för detta land och dess väl väntar jag av stadens Borgerskap det biträde och den handräckning som redeliga Svenske Männer ägnar och anstår att med beredvillighet meddela."
Landshövdingens anförande gav ju en klar bild av de vanskligheter den svenska politiken hade att kämmot i sin strävan att hålla landet
utanför det europeiska kriget. Borgerskapet förstod det helt säkert, idet gällde ju dess viktigaste intresse — handeln. Det var inte heller frågan om någon opposition. Någon framhöll dock att när de under förra kriget tagit emot gevär och ammunition hade de efteråt blivit avkrävda betalning för förbrukade effekter. En annan påpekade att om de skulle beväpnas, borde gevären delas ut medan det var fred, så att de hade tillfälle att exerceras och övas. Landshövdingen erinrade -emellertid om att de ingenting behövt betala eftersom Konungen avskrivit den fordran, som Revisionen framställt. Borgerskapet beslöt därefter enhälligt att biträda till upprättande av lantvärnet, taga emot gevär och ammunition och under befäl av egna medlemmar och tillsammans med stadens övriga innevånare inrätta sig på samma sätt som år 1788.

1) Landskansliets ink. handl. 1801, pag. 3, LA (LA = Länsarkivet i Visby).
2) Landskansliets utg. handa. 1801,. pag. 77, LA.
3) Landskansliets utg. handl. 1801, pag. 79, LA.
4) Visby Rådhusrätts protokoll 1801, pag. 43, LA.



Gotlands Allehanda
Måndagen den 2 December 1946
N:r 280