19461221 - Gammalt bondehus till eftervärlden.

Gammalt bondehus till eftervärlden.

Manbyggnad vid Hovar i Hablingbo.

De som rest vägen från Hemse samhälle över Mästermyr och därefter vikt av söderut förbi Havor grannlag i Hablingbo socken, har måhända lagt märke till, att en av de gamla manbyggningarna på östra sidan om vägen, undergått ett restaureringsarbete, som tagit sikte på att återställa byggnaden i ett för 1700-talets gotländska bondearkitektur representabelt skick.
Byggnaden det här är fråga om, tillhör Lilla Havor och stod ännu i fjol fullständigt obebodd och öde, då människorna som en gång levde inom dess tjocka murar voro bortflyttade eller döda. Fastigheten hade några år tidigare sålts till en granne, som lagt samman jordarna med sin egen fastighet. Men som han inte hade hjärta till att riva det gamla huset, men ej heller hade någon praktisk användning för det, fick det stå där och vänta på sin undergång. Över de breda golvtiljorna lägrade sig dammet allt tjockare och tjockare. Råttorna levde rövare därinne om nätterna. Men utomkring murarna kröpo murgrönstockarna allt högre upp under tak, skägget. Trädgårdstäppan med sina gamla päronträd, sin hundloka, sina jasminbuskar, snödroppar och sitt gamla valnötsträd blev allt mer och mer vildvuxen och snårartad. De gamla "leilgardsblommar" höll nästan på att förkvävas i brist på solljus, och päronträden med sina s. k. "Havor-pigar", hade fått massor av torra grenar i sina eljest så ljuvligt rikblommiga kronor.
Det ??? nästan ut som om hela idyllen skulle sluta i kaos. Huset som börjat byggas redan vid början av 1700-talet — kanske ännu tidigare — och som sedan växt ut från "halvhus" till "parstuga" och därefter till tvåvåningshus, började se skräpigt ut, och kunde väl inte så länge till trotsa tidens stormar. Trädgården började urarta till skräpigt snåd, där den ständiga skuggan tog liv av markens blommor. Då hände det sig att en signatur i denna tidning kom vägen fram. Han fastnade för det gamla huset — tog några bilder av det — skrev om den gamla gården i denna tidnings spalter. — Och si, därmed vart den gamla gårdsidyllen räddad.
Vi kan i fortsättningen förbigå alla formaliteterna i samband med detta. Det som i dag står fast, är att huset och tomten tack vare den förra ägarens tillmötesgående inköpts av en privat person, som under sommaren på egen bekostnad låtit fullständigt restaurera detsamma. Men restaureringen har inte gått fram efter den linjen, som tar sikte på att skämma ut oss gotlänningar inför allt folket. Här har nämligen inte lagts på några galvaniserade plåttak över de vitrappade kalkstensmurarna. Här finnes inga glasverandor, tvåmeterhöga skorstenpipor eller fula vindskivor över gavlarna. Nej, här har byggmästare Villy Persson i samråd med för saken intresserade gjort ett förnämligt arbete, som han kan känna sig stolt över. De gamla tjocka murarna, som invändigt har sådana, djupa, hemtrevliga fönsternischer, har vilkalkats och den vackra sandstensplattan över ingångsdörren med sin inskription: "Om Herren icke bygger huset så arbeta de fåfängt som däruppå bygga" jämte årtalet "Anno 1789" har rengjorts och förtydligats. Tegeltaket har strukits under, skorstenarna har lagats men bibehållits i sin gamla form. Och inuti huset har nytillkomna mellanväggar tagits bort, medan takbjälkarna har tagits fram. De gamla dörrarna har fått tillbaka sina hemsmidda lås och gångjärn. Sandstensspisarna har reparerats eller återinsats. Köket har moderniserats och vidare har hela huset grundligt rengjorts, målats, isolerats och möblerats. Det har inte varit litet arbete allt detta då man betänker att det stora stenhuset som är byggt i två vånrigar inrymmer fem rum och kök samt därtill ett tillbyggt brygghus, som ligger mitt emot köket på byggnadens baksida. Mäblerna som förts till gården äro alla i tidstrogen stil och textilierna i rummen äro alla svenska hemslöjdsalster.
Förutom detta har ute i trädgården en del uppröjningsarbeten påbörjats. Planer äro emellertid uppgjorda, på att dessa arbeten nästa sommar skola fullföljas, och gården torde då, förutom "flistak" på tillbyggnåden, få en något större tomt, — en ny "standtäun" mot "storgarden" och landsvägen, samt en egen "kryddgard" med gotländska kryddväxter, som några här på Gotland bosatta lovat medverka till.
— Och den praktiska användningen av huset? frågar kanske någon.
— Ja i somras tjänstgjorde det under några veckor som semesterbostad åt ägaren och några vänner till denne från huvudstaden, och alla voro helt enkelt begeistrade över dessa rekreationsveckor i ren gotländsk landsbygdsmiljö bland "gästfria, gladlynta och humane människor" — för att nu tala med Linné. På längre sikt vill ägarinnan däremot inte definitivt uttala sig, men det har likväl viskats ibland om en "stiftelse" kring det hela, varvid man i framtiden skulle kunna tänka sig gården som ett tillfälligt hem åt skalder, konstnärer och författare, som under sin vistelse på Gotland skulle få äga en fristad inom dess åldriga murar.
Så går alltså den gamla gården en ny tidsepok till mötes. Och medan stormarna river i murgrönsrankorna och avlövat träden har den börjat väva nya drömmar.
Ett författarehem på Gotland — en diktens och drömmens högborg mitt i en genuin gotländsk bondebygd, rik på tradition och saga och sällsamma människogestalter, det vore väl en tanke, vars förverkligande även den gotländska läsekretsen borde kunna längta till.
A—d.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 December 1946
N:r 297