19281117 - En gammal släkt.

En gammal släkt.
Personhistoriska anteckningar för Gotlands Allehanda av
Anna Werner.

För en tid sedan utnämdes till professor vid Uppsala universitet doktor R Fåhreus. Han installerades i sitt ämbete med vederbörlig pomp och ståt i lärdomastaden vid Fyris och höll samma dag sin mycket uppmärksammade installatiansföreläsning. Därmed är, som jag tror, för törsta gången den gamla köpmanssläkten Fåhreus från Gotland representerad vid Sveriges äldsta högre lärdomsanstalt. Som släkten och namnet numera är, så vitt jag vet, borta från födelseprovinsen, kan det kanske vara av intresse att erinra litet om denna en gång måhända Gotlands allra förnämligaste köpmanssläkt.
Man behöver knappast säga att den ursprungligen kommer från Fårö, namnet är så distinkt och målmedvetet det ledande — och den latinska ändelsen av namnet liksom understryker dess höga ålder.
Självfallet blir detta ej någon vidlyftig krönika, det är blott hopsamlat några spridda släktmedlemmars liv och öden, allt i korthet.
Stamfadern skall ha hetat Olof Rasmusson och var född av bondfolk i Gåsemora gård 1680. Han bröt förfädrens jordbrukstraditioner, kallade sig Fåhreus och blev handlande, antagligen först på Fårön och sedan i Visby, där han avled 1728. Han var gift mad Catharina Marck, vilken dog 1775 i mycket hög ålder hos mågen, en handlande Lange i Visby. Hon kallades »gamla  Fåhreamor», till skillnad från sonhustrun som gått till eftervärlden som den verkliga »Fåhreamor». Den sistnämda hette i sig själv Barbro Elisabeth Torman, var född i Eskilstuna och gift med handlanden Lars Fåhreus, ovannämde Olof Rasmussons son. Fåhreamor d. y. tyckes ha varit en riktig »Ekeby-majorska» på sin tid, storväxt, manhaftig, klädd i skinnkaskett, och efter mannens död hade hon fortsatt affären och regerat minst sagt despotiskt över bod och biträden. Hon tyckes därvid ha uppammat verkliga finansiella genier, ty det lär ha varit hos henne som den mångomskrivne assessor Dubbe fått de första grunderna i den merkantila katekesen. Fåhreamor var barnlös, men som mannen i ett föregående gifte med en dotter till en bryggare Facht i Visby hade många barn, hade hon nog tillfälle att även ägna sig åt barnuppfostran. Alla de fent sönerna fingo studera en tid, och som det troligtvis fanns affärsförbindelser med Tyskland, så skedde detta i Greifswald. Några lärda män skulle de dock ej bliva, utan samtliga ägnade sig sedermera åt affärslivet.
Äldste sonen hette Olof F., och han hade sin affär vid Österport i Visby. Han blev sedermera skeppsklarerare och dog 1810. Han var gift med sin kusin Margareta Fåhreus, en dotter till prosten Fåhreus i Hablingbo. Skeppsklarerarens hem skulle ha varit ett ovanligt gästfritt och storartat hus, där den glade och musikaliske husfadern spridde trevnad omkring sig. Efter hans död flyttade änkan till Adelsgatan (till »handlande Lewins nuvarande hus», enligt uppgift i Visbytidningar 1889 — nuvarande Strömbergs). Där avled hon 1835. I detta hem lär det färsta pianot på Gotland ha funnits. Skeppsklareraren hade en son, död ogift i Visby, samt åtta enl. sägnen ovanligt vackra döttrar. Som det skulle bli vidlyftigt att här erinra om deras stora gotländska släkthärva genom tiderna ombedes den intresserade att spinna vidare på den tråd, som här utkastas. De äro att söka inom släkterna Eneqvist (förut i en artikel i Gotl. Allah. omnänd), Klintberg, Mouchou, Beckman, Kinberg, Laurin, Staël von Holstein (förut i denna tidning omnämd i artikeln om Eneqvist) samt Welin. Barnbarn och ättlingar till alla dessa vackra mamseller Fåhreus torde i oändlighet anträffas inom anträffas inom provinsen.
Fåhreamors styvson n:o 2 hette Johannes. Han var efter studietiden i Greifswald en tid anställd hos modern, men reste sedan utrikes och blev till slut bankir i Amsterdam. Han bebodde på gamla dagar en mycket vacker lantgård utanför Utnecht, där han avled 1821. Han var gift med barnlös och ansågs mycket rik. De svenska släktingarna voro förutseende nog att vid hans frånfälle nedsända ett par av familjens medlemmar för att i arvsintresse bevaka sina rättigheter. Som det plägar vara mycket svårt att på utländsk botten utreda arvefrågor, torde det även här ha hakat upp sig till en början, men det lär dock till slut ha kommit ungefär 100,000 mark banko till fördelning bland de svenska släktingarna. Bankir Fåhreus vilar jämte sin fru Hester Fikelenburg i den lilla landskyrkan Boelystyn vid Utrecht, där en sten med inskription utvisar graven.
Tredje sonen i den här onmämda kullen hette Lars och blev som nämt köpman och tillika illiterat rådman i Visby, där han ägde den Björkanderska egendomen vid S:t Hansgatan. I sitt äktenskap med Katarina Schwardt hade han bl. a. sonen Jöran F., död 1837 i Visby. Denne Jöran Fåhreus begav sig i sin ungdom till sjöss, men i de osäkra tider som rådde vid denna tid — början av 1800-talet — råkade han i fransk fångenskap och måste efter sin frigivning utblottad på allt under många äventyr till fots vandra till Pommern, då ännu svensk besittning, där han en tid bosatte sig. Han hemkom dock sedermera, övertog faderns egendom och tycktes ha varit en i allt framstående Visbyborgare. Han valdes till officer vid Visby borgerskaps infanteri och blev på 1880-talet stadsmajor. Jöran Fåhreus var en av stifterne av Musikaliska sällskapet samt var ävenledes verksam inom D, B. W. ifrån dess första början. Han var gift med Johanna Helena Beckman, vilken vid Fåhreus död gifte om sig med en överstelöjtnant Bildt.
Fåhreamors 4:de styvson Karl Niklas gav icke de celebra bröderna efter i företagsamhet och i kunsten att »lyckas» här i världen. Honom och hans ättlingar blev det förbehållet att höja släkten från de borgerliga skikten i samhället och till tinnarna av detsamma. Karl Niklas fullbordade sin merkantila utbildning i England och Holland, tills han omsider slog sig ned vid Slite hamn. Han var gift med Margareta Sturtzenbecher. Detta köpmanshus i gotländska skärgården ansågs på sin tid som det förnämsta av alla de mina fina dylika från denna tid, och storartad var gästfriheten därstädes. Enl. uppgift i Kinberg: Gotländska släkter skall Karl Niklas F. varit i tillfälle att under kriget göra Gustaf III åtskilliga tjänster, som denne i sin tur panorerat med en vacker ring, »ett exemplar av sällsynta s. k. revolutionsringarna med kungens porträtt  och inskriften: »Rätta Friheten»! Denna familjeklenod skall ännu förvaras inom släkten.
Som Fåhreusarna gärna »svävade kring på det ödsliga hav» och foro »vida som jagande falk», så begav sig även äldste sonen i det rika köpmanshuset å Slite ut i världen och detta som simpel matros. Hur det kom sig vet man väl ej, men någon sorts familjekonflikt torde nog
ha varit orsaken. Detta hände omkring 1805, och denne son lät
aldrig vidare höra av sig. Då brodern i början av 1820-talet gjorde resan till Holland, angående det förutnämda arvet, skulle han ha spårat honom i Le Havre. Ett rykte var även i omlopp att han skulle ha levat som rik plantageägare i Västindien, men det ena såväl som det andra ryktet vann ej bekräftelse, och han förblev borta. En annan av slitesönerna blev präst i
Stenkumla. En av döttrarna därsammastädes blev gift med sidenfabarikören Erik Lundgren i Stockholm, och deras son var den berömde målaren och reseskildraren Egron Lundgren. Slutligen yngst av alla barnen i slitefamiljen voro tvillingbröderna Olof Emanuel och Johan Fredrik, och dessa två satte, som man säger, kronan på släkten och namnet Fåhreus — detta bokstavligt talat. Dessa ryktbara tvillingbröder blevo båda efter vartannat civilministrar, båda voro riksdagsmän och båda blevo adlade. Som en egendomlighet kan nämnas att de även voro så lika i utseendet, att det gick en anekdot på sin tid att när en av dem friade till en av mamsellerna Sturtzenbecker, så svarade hon ja i tanke att det var brodern. Som denne sedermera gifte sig med hennes syster — kontrahenterna voro för övrigt kusiner — så utvecklades ju allt till det bästa. De vila båda på Stockholms norra begravningsplats.
Komma vi så till den femte styvsonen i Fåhreamors krets, så är att säga, att han hette Pehr och var köpman  Visby. Man förstår vilken mäktig köpmanssläkt detta måtte ha varit i 180O-talets förra hälft, och som de även voro på mångfaldigt sätt ingifta med varandra och med ett par andra gotlandssläkter såsom Enegvist och Sturtzenbecher så är det hela nära nog en »familjetrust» vi hit erinrat om. Pehr Fåhreus var gift med Sofia Hagelin, och av deras barn blev äldste sonen tullförvaltare i Helsingborg. Han var gift mod en av kungamördaren Anckarströms döttrar Karolina Lovisa Lövenström, och de voro i sin tur föräldrar till förf. Sturtzenbeckers (Orvar ??dd) fru i andra giftet Karolina Fåhreus.
Av den sistnärada släktgrenen är bl. a. skriftställaren och konstsamlaren Klas Fåhreus, gift med den på 1870-80-talet så framstående skådespelerskan Olga Björkegren.
Mycket skulle vara att erinra om ur denna sällsynt livsdugliga släkte krönika, men det kan ju även läsas på andra håll. Man göre dig dock den frågan: varför har ödet eller omständigheterna fogat det så, att ingen Fåhreus har förblivit Gotland trogen? Ty så vitt jag vet saknas nu namnet helt och hållet i fäderneprovinsen.



Gotlands Allehanda
Lördagen 17 november 1928
Nr 271