19280811 - Fienden i Västergarn.

Fienden i Västergarn.
Röd styrka gjorde i morse landstigning.

Sjökrigets närhet gör tillvaron en smula osäker här våra bygder. Undertecknad sov ganska oroligt under den gångna natten. Det hade nämligen sagts, att krigiska förvecklingar kunde väntas uppstå och att larmsignalen när som helst kunde kalla en fredlig medborgare till krigsskådeplatsen.
Nattron föreföll vara till föga nytta förspilld, ty först kl. 5 i morse gick signalen. För krigskarrespondemterna. Men då var det också ganska märkliga saker i görningen. Redan en stund tidigare hade surret av flygmaskiner dånat över staden, och från västra kusten började allvarliga tidender inflyta.
Det dröjde icke många minuter, innan vi vid Visborgs slätt skaffat oss närmare underrättelser om fienden och krigsläget. Där hade regementet blivit väckt i otta och stod redan färdigt ute i skogen, berett att när som helst sätta sig i marsch. Även ett batteri från artillerikåren hade infunnit sig och inväntade vidare order och ett annat dylikt väntades till platsen.
Utanför Västergarn och Klintehamn hade man under natten haft nöjet att lyssna till en ganska högljudd musik, ty härute hade de röda och blå flottorna drabbat samman, och kanonerna dånade ganska kraftigt in mot land. Striden var sålunda icke, som så mycket annat under detta krig, fingeran. Resultatet av striden blev, att den blå flottan blev slagen och måste idraga sig tillbaka mot norr, därmed lämnande den röda makten fritt tillträde till den gotländska kusten.
Denna frihet begagnade också de röda på ett synnerligen effektivt sätt. De hade nämligen dragit in icke mindre än sexton transportfartyg samt två jagare under skydd av Utholmen och härifrån börjat urlastningen av trupper. Och detta hade ?????, utan att kustbevakningen knappast kunnat se någonting i mörkret. Denna hade ju sett de stridande krafterna utanför. men den stora trupptransporten blade den däremot icke förrän i sista stund observerat. Det var kanske icke så underligt, ty de tretton transtpartfastygen markerades av lotsångaren Kalmar, som icke har så respektgivande deplacement och säkerligen varit rätt svår att upptäcka, innan morgonen ljusnade och uppenbarade dess förehavanden.
Ett specialkompani från infanterikåren hade under natten legat i Klintehamn och alarmerades redan kl. 4 i morse. Det fick alltså rycka ut för att ge den landstigande fienden det första mottagandet. Fienden tog mottagandet kallt, ty den var fingerad — icke ens markerad med en röd skärm. Och den intog Västergarn och besatte den gamla stadens historiska vallar, som den valde till stridsställning.
Det var emellertid dessa händelser, som rapporterats till Visborgs slätt. Först kom ett meddelande, att landstigning förbereddes, vilket omedelbart följdes av en militärbefälhavareorder, att trupperna skulle gå fram och avslå landstigningen. Därefter kom kl. 5,08 rapport om transportflottan och kl. 5,28 ny rapport, att landsättningen av trupper pågick vid Västergarn—Skärsände. Och slutligen rapporterade kl. 5,30 specialkampaniets chef, att fienden, fått 3,000 man land och att hans kompani måst vika mot linjen Mafrids—Runna—Vesterby.
Sådant var läget, då »Visby-gruppens» trupper satte sig i marsch kl. 6,10 f. m. från Visborgs slätt. Marsch är kanske icke rätta ordet,
några trupper till fots funnos icke. Infanteriet bestod av ett cykelkompani samt ett kompani och en kulspruteavdelning, transporterade på lastbilar. Artilleriet utgjordes av en division, därav ett motoriserat och ett biistanspant batteri. Cykelkompaniet gick över Tofta och Mafrids mot Västergarn, de övriga över Stenkumla och Skogs mot Sanda. Det hästanspända batteriet fick givetvis komma, när de kunde. Man får ett klart begrepp om, vad motorisering och cykelutrustning betyda för Gotlands trupper, dit man har ser trupperna på någon timme förflyttade till en hotad punkt av kusten. En marsch till fots skulle ha tagit 4 å 5 timmar, och ändå skulle truppen ha varit ganska uttröttad, i synnerhet om dem, såsom här skedde, fått rycka ut utan att have, erhållit någon utspisning. Trots att sålunda magen lär hava knorrat för en och annan av fosteröns försvarare, kunde man konstatera, att dessa voro vid synnerligen gott humör vid den morgontidiga utflykten pr vurstbil. Bäst märktes det kanske varje gång expeditionen hade tillfälle att bringa sin hyllning åt mjölkerskorna. som höllo på med morgonmjölkningen.
Huvudstyrkan var snart framme vid Sanda, där, expeditionen gjorde halt, medan befälhavaren, överstelöjtnant Thuresson, sökte förbindelse med specialkompaniet och orienterade sig, innan han satts
trupper. Han hade endast order att hålla terrängen här, ty ehuru fienden blivit illa åtgången, vid landstigningen av försvarskompaniets eld samt därjämte av bomber från blå flygare, var den alltför manstark för att de anlända trupperna skulle viga en framstöt förlades som nåmts i stället i försvarsställning. Artilleriet lastade fermt av sina kanoner från hälarna och drog dem fram till eldställningarna, vilka skola vara skyddade för flygares ögon och därför draperas i lämplig lövskrud. I samma syfte ser man t. o. m. hur rapportkarlarna fått sätta ett fikonalöv på ryggen.
Och flygarn äro icke att lita på. Medan trupperna hålla på att besätta
sina ställningar, går en flygmaskin längs kusten norrut på spaningsfärd.
Avståndet torde emellertid ha varit för stort, för att han skulle ha upptäckt något.
För övrigt patrullera två röda jagare utanför i bukten för att skydda »transportflottan», som ligger och skyltar med sitt röda kännetecken under Utholmen. Ett och annat skott faller också för att injaga respekt i land.
Nere på det av fienden besatta området ser den fingerade fienden icke farlig ut. Cykelkompaniets förpatrull står i lugn och ro mitt inne
getingboet, innan till slut en stridsdomarebil upplyser om, hur talrik fienden år på denna plats. Då måste den förstås sätta sig i säkerhet.
Sjökrigets sista skede blir av allt att döma förlagt till trakten omkring Västergarn. Att molnen drama sig tillsammans omkring denna punkt får man ett bevis för av det intresse, som de högre militärerna visa för densamma. Generalstabschefen, general Hammarskjöld, var redan tidigt i morse på platsen för att se gotlandstruppernas frammarsch. Ledningens fartyg Svensksund ligger sedan i går i härvarande hamn — konungen har, som på annat ställe nämnes, lämnat övningarna, och befälet föres nu av amiral Lybeck. Denne jämte den övriga staben begav sig vid 9-tiden i morse till platsen, och även försvarsministern, statsrådet Rosén, har i dag anlänt hit och besett övningarna. Kanske är det tilllåtligt att i detta sammanhang nämna även Lottornas insats i k riget, då de i förkänsla av ortens betydelse begagnat tillfället att anordna dans och cabaret i Västergarn i dag och i morgon. Kanske blir också det deras insats som gör, att »svenskarna» till slut göra kål på fienden! Vem vet!
När vi lämna krigsskådeplatsen i den tidiga förmiddagen i förhoppningen att kokvagnarna snart skola ge fosteröns försvarare den efterlängtade frukosten, konstatera vi, att under kusten uppåt Tofta ett par mystiska figurer sticka upp över vattnet ett smycke till havs. Det måste vara ubåtsperiskop. Men vän eller fiende, det är frågan.
Arne.



Gotlands Allehanda
Lördagen 11 Augusti 1928
N:r 187