19340802 - Hindenburg död.

Hindenburg död.

Döden kom stilla kl. 9 i morse.
Tyskland försänkt i sorg.

Tysklands rikspresident, den 87-årige Paul Ludwig Hans Anton von Hindenburg, har nedlagt sitt grånade huvud till den sista vilan.
Han bar troget tjänat sitt land och det tyska folket, och ännu de sista stunderna avi klart medvetande ägnade han åt ett kort samtal med Hitler. Den gamle knekten, som givit större delen av sitt liv åt den militära tjänsten och efter att ha luktat krutrök vid Königsgrätz under tysk-österrikiska kriget, var nära att sätta livet till i de fransk-tyska striderna vid Gravelotte—S:t Privat, gjorde ett regalbundet och hedramde avancemang och fick i sinom tid det traditionella »blå brevet», en vänlig förfrågan om hans hälsotillstånd, vilket var liktydigt med en vink om lämpligheten av att taga avsked i tid. Han följde vinken och inträdde 1911 i den pensionerade militärens lugna tillvaro i Hannover. När orosmolnen 1914 skockades över Europa, klappade för visso Hindenburgs hjärta hastigare, och han längtade efter att aktivt få deltaga i fosterlandets kamp, även om han hyste en viss tvekan om huruvida förmågan, trots åren, skulle räcka till; det fanns ju uppsjö på yngre krafter.
När olyckan redan i augusti 1914 hotade Tyskland i öster, där generalerna von Prittwitz och von Gaffron tappat huvudet inför den ryska flodvågen, fick Hindenburg plötsligt en dag förfrågan, om han yore beredd till omedelbar tjänstgöring. Svaret från den väntande Hindenburg kunde bara bli ett: »är beredd». Tolv timmar senare var han redan på väg att träffa sin generalstabschef Ludenovrff och magra dagar senare flög hans namn på ryktets vingar över all världen med meddelandena om segrarna vid Tannenberg och Masur riska sjöarna. Vem det var, som pekade ut Hindenburg som dan möllige räddaren av Tysklands ställning på ostfronten, har aldrig blivit utrett, om det var ett genidrag av kejsaren eller om det var någon, som verkligen trodde på berättelser om Hindenburgs påstådda intresse under ungdomsåren för ovl. strategiska uppgifter kring de masuriska sjöarna, det blar aldrig klarlagts. Hindenburgs påstådda förkärlek för de sagda problemen förklaras för övrigt numera ha varit uppdiktade — härför talar ju också den omständigheten, att Hindenburgs strategi och fältherreförmåga under krigsåren visade sig fungera lika bra var han hamnade, i Östersjöprovinserna, i Polen och på andra håll.
Efter Rumäniens krigsförklaring utnämdes Hindenburg i aug. 1916 till chef för fältarméns generalstab, vilket i själva verket var detsammna som högste befälhavare. Han utövade sedan den högsta ledningen, särskit på franska krigsskådeplatsen, och det blev också hans tunga plikt att nov. 1918—jan. 1919 leda truppernas hemfärd och avmobilisering.    Han hade sedermera ledningen av gränsskyddet i öster under revolutionstiden. I juli 1919 lämnade han militärtjänsten och slog sig ned i Hannover.
Ifrån den 2 okt. 1847, då Paul von Hindenburg föddes i Posen som son till dåvarande löjtnanten Benackenclorff von Hindenburg och hans maka, född Schwickart, och till dess han 1911 tog avsked — han gifte sig i sent. 1879 med Gertrud Wilhelmine von Sperling, då han detta år blev andre generalstabsofficer vid generalkommandot i Stettin, var hans levnadshistoria icke mycket märkligare än andra tyska officerares, men med hans kallelse till ny tjänstgöring den 22 aug. 1914 länkades den pensionerade generalens öden in på nya banor. Hans lyckosamma verksamhet under världskriget, då han dock icke kunde hindra Tysklands äde att gå i fullbordan, sände honom uppåt på rangstegen till fältmarskalk, men han blev samtidigt en hela tyska folkets hjälte, icke bara som segraren i de många slagen, men som symbolen för den saga, uthålliga och arbetsvilliga tyska folkkraften.
Liksom Hindenburg 1914 svarade sitt: »Är beredd». när arméledningen kallade ihonom så svarade han också när tyska folket några år senare kallade honom till posten som tysk rikspresident, vilken han tillträdds 12 maj 1925, För visso var det intet lätt steg att taga för den gamle soldaten, som vart van att hylla kejsaran som sin jordiske herre, men när folket kallade gällde dat icke för honom keisardöme eller republik, det gällde folk och fosterland. Hindenburg hade varit berättigad till ålderdomsvila, han offrade den och till sin sista stund var hans vilja fast att tjäna sitt folk och sitt land.
I morse kl. 9 stannade ett av da trognaste hjärtan som klappat för Tyskland — fältmarskalken och rikspresidenten von Hindenburg är icke mer.
I plikttrohet, arbetsamhet och fosterlandskärlek är och blir han en förebild icke endast fyr tyska folket, utan för varje folk, som vill förstå att landets och folkets framtid är beroende av individernas vila att leva och arbeta för allas bästa.
Vad som nu skall ske i Tyskland är tills vidare höljt i dunkel. Regeringen och »der Führer» äro tystlåtna, men underrättelserna från gränserna vittna vältaligt om den nervositet som råder, tydligen icke endast i Tyskland utan även i länderna runt däromkring. Tonen från Tyskland i dag verkar dämpad och allvarlig, kanske kan den bortgångne fosterlanavännen ännu i döden tjäna sitt folk, manande, samlande, enande. Faktum är, att i dag hela Tyskland är försänkt i sorg, alla sörja Hindenburg, och saknaden efter honom kännes kanske dubbelt stor i oron för vad de kommande dagara skola bära i sitt sköte.



Gotlands Allehanda
Torsdagen den 2 Augusti 1934
N:r 177