19340804 - Samfundet för hembygdsvård.

Samfundet för hembygdsvård.
Intressanta förhandlingar vid dagens årsmöte i Visby.

Samfundets för hembygdsvård årsmöte har i dag öppnats å läroverkets aula härstädes. Ombud och andra intresserade samlades där redan kl. 9 i morse, då samfundets ordförande, direktör Otto Lindeberg, Nyköping, hälsade de närvarande välkomna och utsågs att leda förhandlingarna.
Han överlämnade därefter ordet tiL fil. dr John Nihlén, som höll ett föredrag om
»Aktuella uppgifter för hembygd srörelsen.»
Hembygdsrörelsen måste begränsa sina uppgifter för att kunna göra en insats; dess arbete måste bli mera effektivt för att verksamheten ej endast skall bli en tom gest; dess program måste utformas klarare och bestämdare — den skall veta vad den vill!
Låt oss då till en början hålla isär den officiella, vetenskapliga kulturminnesvården och den folkliga, frivilliga hembygdsvärden, uppburen av ideella krafter. Det är ingen onaturlig_dualism, som behöver skapa slitningar, men en nödvändig gränslinje vars hävdande enligt min mening ger betingelserna för större samarbete och bättre resultat. Viktiga gemensamma uppgifter utföras i samråd; det gäller särskilt fornvården. De många krafter, som på olika håll och med skipa medel arbeta i rörelsens anda, skulle enas och samlas i sina uppgifter mer än som hittills skett, och detta borde göras i en organisation, som vore inspirerande och sammanlänkande mer än byråkratisk och befallande. I det avseendet har Samfundet för hembygdsvård stora förutsättningar.
Man bör till en början icke negligera den opposition, som under de senaste åren gjort sig gällande mot hembygdsrörelsen. Den har skjutit över målet men till någon del har den varit berättigad. Hembygdsrörelsen bör nu i allmänhet ha avslutat sin samlande verksamhet, ett imponerande, frivilligt arbete, som vi kanske ännu ej fullt kunna överblicka. De praktiska, pedagogiska, folkbildande uppgifterna tränga sig nu fram i främsta ledet. Det existerar f. n. mer än 300 hembygdsföreningar i vårt land och nya bildas för varje år. Denna värdefulla institution bör tillvaratagas och utbyggas under lämplig ledning. Uppgiftema för dessa föreningar tiro många och påtagliga.
Hembygdsgårdarna höra i större utsträckning oh samlingsplats för mänsiskor, ejendast muséer. Där rumsinteriörer finnas skola de naturligtvis ge en etnologiskt trogen bild av en gammal miljö, men minst lika viktigt är, att man dessutom skapar moderna interiörer, där gammalt och nytt förenats till en syntes, som är brukbar vår egen tid. Samtidigt skulle hembygdsgården varm ett verkligt hem. Organisationer med folkbildning på sitt pragram skulle a gården ha hem och säte, samlingsrum, studierum, bibliotek o. s. v. Den skulle på så sätt bli en levande kraft och en samlingspunkt i bygdens liv. Det är glädjande, att en av våra yngsta och mest lovande ungdomsarganisatianer, J. U. F., sam också har hembygdsvården på sitt program, tagit upp och förverkligat bygdegärusiden efter liknande linjer.
En annan linje är den rent pedagogiska och det är kanske den viktigaste. Skolan är ofta medelpunkten i en bygd; den kan och bör vara det också för hembygdsföreningen. Dess salar stå öppna för möten och samlingar, dess väggar kunna rymma ett helt bildgalleri från trakten, dess materialrum ha plats för de mindre samlingar, som i undervisningen kunna illustrera bygdens natur och kultur. En sådan anknytning till skolam håller på att prövas på Gotland, möjliggjort bl. a. tack vare intresse från folkskoleinspektören J. Linnman och lärarna. I en socken, Stenkyrkas inventeras det äldre beståndet av gårdar och några av de mest typiska gårdarna få äran att i förstorad fotografisk kopia uppsältas i skolsalen, försedd med en enkel men för barnen och folk i allmänhet upplysande text. En byggnad som står avbildad i skolan river man inte
onödan! Här har också påbörjats en fotografering av de olika folktyperna, och man har samlat gamla fotografier ur de privata familjealbumen. Det skall dels bli ett arkiv, dels är det meningen att också i detta fall göra en utställning i skolan. Det slupar den rätta förankringen i hembygden, ger den sitt rätta realistiska värde och de rätta utgångspunkterna får fortsatta studier.
Det finnes också andra vägar, vilka vi också delvis försökt på Gotland. En av dessa år filmningen, som sedan långe använts av t. ex. Nordiska Museet i Stockholm. Den nya smalfilmen ger stora möjligheter. Folktyper, arbetsliv, yrken, lekar, festligheter, hemliv. landskap o. s. v. kunna på detta sått levandegöras. Det skapar ett start intresse i bygden, och det är inte svårt att få medverkande. Det brukar heller inte vara svårt att få folk till fester, då filmen visas. En annan metod för folkminnesmlingen är diktafonen, i vilken man kan låta berättare, gamla kända bygnemån, sångare o. s. v. tala och sjunga.
Detta torde vara tillräckligt för att visa hur många uppgifter hembygdsrörelsen ännu har. På Gotland är detta arbete särskilt betydelsefullt på grund av uppgifternas mångfald och öns rikedom på kulturminnen. Hår måste ett stort allmänt intresse mobiliseras i bygderna, och det är just det som göres genom de små hembygdsföreningarna. Man skall alltså vanda huvudintresset från föremålssamlandet och forngårdsbyggandet till den pedagagika, falkuppfostrande sidan. Naturligtvis skola samlingarna och museerna ännu finnas, men det får jute bli för många, och all kraft får inte ägnas de döda tingen och deras etikettesaude. Ett länsmuseum och för större bygder centrala hembygdsmuseer är fullt tillräckligt. De böra skötas av starka hembygdsföreningar mea män och pengar, det förra viktigast! Även de små föreningarna kunna och böra ha små samlingar — det är inte så farligt, som mången tror. Men de böra inte vara permanenta. Hembygdsföreningarna böra vaka över att inga kulturhistoriskt värdefulla föremål försvinna, lägga vantarna på, dessa och gärna lagra dem tills vidare. Föremålen äro i varje fall säkrare i en hembygdsförening än om de ligga och slänga i uthus och bodar eller vandra den vanliga vågan ut i handeln.
Hembygdsrörelsen har alltså tillräckligt med aktuella och särpräglade uppgifter för att icke slå sig till ro. Dess nya skede har anknytningar långt bakåt t tiden. En god folkförsörjning och en sund folkbildning vore de dominerande intressena i Gotlands ekonomiska sällskap, bildat 1791 (landets första hushållningssällskap), vers storstilade, tidspräglade program också innehöll hembygdsvård; flera sockenbeskrivningar tillkomma t. ex. på sällskapets initiativ. Även om romantiken och dess efterklang, sekelslutets punschpatriotism, bygdenationalismen har fått vika för etterkrigsårens nyktra, framåtrikötade människa, har »den förstelnade hembygdsrörelsen,» sin uppgift att fylla. Hembygdsrörelsen ligger djupare än dessa tillfälliga strömningar och den har inte sett sina bästa dagar. Det är först nu, som den skall sätta in. Resterna av den gamla materiella kulturen ha samlats i ladorna, den andliga kulturens kvarlevor äro ännu ej höstade och det är ännu ett stort och viktigt räddningsarbete som återstår. Men det viktigaste är att levandegöra det gamla för det nya släktet, att försöka skapa en särpräglad, personlig och lödig kultur i de olika bygderna och att göra detta i klar opposition mat de talrika förflackande tendenserna och under samarbeta med bygdens eget folk.
Talaren avtackades med applåder och vidare uttalade ordföranden ett tack för den lämnade framställningen.
Samtidigt hälsade ordföranden riksantikvarien Sig. Curman, som nu infunnit sig till förhandlingarna.
En livlig och givande diskussion
uppstod därefter i anknytning till dr Nihlens föredrag, Förste talare var
lektor Lorentz Bolin, Falun, riksstudieledare i J. U. F., som anslöt sig till inledarens synpunkter och framhöll, att vi icke ha råd att i hembygdsvården undvara samarbetet med de folkliga bildningsorganisationerna. Han påpekade att J. U. F. har ett 40-tal bygdegårdar och i dessa äro ej samlingarna medelpunkten utan önskan att tillgodose det levande livet, de äro lokaffer för studiecirklar och andra liknande organisationer. Det har uppstått ett nytt problem för vår tid: Vad skall ungdomen göra av fritiden? Och den bör hembygdsrörelsen utnyttja.

Länsarkitekt Dahlander, Säter, uttalade också sitt -instämmande mod inledaren och framhöll särskitt nyorienteringen bland arkitekterna, vilka gå hårt fram mot de gamla riktningarna. Samfundets byggnadsbyrå har utfört ett stort arbete. Nu bör arbetet inriktas uå framtiden, och det är den svåra uppgiften att veta, vilken vätt man då skall gå, åt höger, åt vänster eller rakt fram.

Major A. Zetterling framhöll, att hembygdsföreningarna ha en stor uppgift att intressera allmänheten för kulturminnesvården och draga den med in i, arbetet för denna, varför han av hela sitt hjärta anslöt sig till dr Nihléns riktlinser.

Doktor Bergman, Eskilstuna, trodde det ej skulle vara så farligt att bilda många små föreningar och låta dessa också åstadkomma små museisamlingar, ty det skulle medföra större intresse för saken. Hembygdsrörelsen borde vara en folkrörelse, och den bör ej vara nån konkurrent med vetenskapens män nach deras arbete. Han var ai pessimistisk om detta arbete, ty åtminstone i västra Sverige hade man på bred front kunnat gå fram på denna väg.

Dr Nihlén hade visst icke velat kritisera de små hembygdsföreningarna, tvärtom, och han framhöll betydelsen av, att de bli arbetsdugliga. Det är inte meningen, att styrelserna skola bestå bara av sockenpampar, utan det bör vara intresserade män. Ofta kan kanske em litern nämd eller en kommitte i en redan bestående organisation göra samma nytta som en hembygdsförening. Men det bär finnas en överorganisation, sym kan vara vägledande. Vidare framhöll han vikten av, att hembygdsföraningarna taga sig an näiesfrågan för att leda denna in på rätt spår och bilda en motvikt mot dansbaneeländet.

Intendent Nils Åhlenius, Uppsala, framhöll svårigheterna att skaffa ledare till hembygdsföreningarna. Folkskolärarne ha i allmänhet de största förutsättningarna, men de borde erhålla utbildning vid seminarierna i vissa grundläggande ämnen. Han ifrågasatte en samlad aktion till framstöt i detta hängeende.

Dr Bergman rekommenderade historiska skådespel, anpassade till de lokala förhållandena på hembygdsfesterna, och vidare föreslog han inledandet av samarbete med landsmän utom landet och utom provinsen.

Riksantikvarie Curman höll ett uppmärksammat anförande, där han framförde vissa betänkligheter m ot ett allt möjligt skaft tagas upp på hembygdsvårdens program, då man även bör inse begränsningens betydelse. Den rätta formen är samarbete mellan olika ganisationer med speciella uppgifter. Samfundet för hembygdsvård har tillkommit för att försöka taga vård om det, som blir till, och leda in detta i sunda banor under en klok sakkunnig ledning. Det finns också lust nu aktuella uppgifter, och tal. erinrade om det nutida vägbyggandet, som ofta går fram med en frihet från alla hänsyn mot naturen och mat de omgivningar en väg bär ha. Man tar endast bansyn till de rent motortekniska synpunkterna. Det har begåtts fullständiga vålds dad, förklarade han, även om man ej tänker på, hur många enskilda markägare behandlas.
Efter ännu ett par inlägg förkarade hr Bolin, att en gotländsk vägstyrelse varit i färd med att förstöra allen vid en gotländsk J. U. F.-gård och gav också ett kraftigt understrykande av synpunkterna, att de frivilliga folkbildningsorganisationerna böra intresearas för hembygdsvården.

Därefter förklarades diskussionen avslutad.
Samfundets ombud höllo därefter sammanträde, varvid till ledamot i styrelsen återvaldes fil. lic. Fritjof Hazelius och nyvaldes intendenten Bertil Walldén, Örebro, efter intendenten Sven T. Kjellberg, Lund, som undanbett sig återval.

Det offentliga årsmötet
öppnades kl. 11,30, varvid en representativ samling personer kommit tillstädes, bland vilka må nämnas riksantikvarien Carman, stadsfullmäktiges ordförande, redaktör Sved-man, borgmästare Torpadie, landshövdingskan Rodhe m. fl.
Mötet öppnades av direktor Otto Lindeberg, varefter rektor Richard Steffen utsågs till ordförande och direktör Lindeberg till `vice ordförande.
Re ktor Steffen höll därefter hälsningstalet, varvid han bl. a. ytrade:
I landshövding Rodhes frånvaro från länet på grund av kända orsaker har det anförtrotts åt mig såsom hans vikarie inom härvarande lokala fornvård, såväl i Föreningen Gotlands Fornvänner som i Sällskapet för Gotländsk forskning, att i dag öppna detta möte i Sanfundet för hembygdsvård. Då jag sålunda hälsar de främmande mötesdeltagarna välkomna till -Gotland, skulle lag väl kunna vara berättigad att göra det i hela provinsens namn och säga att Gotland känner hedern att få mottaga Eder, även om mattagandet på grand av omständigheterna ei kunnat få all den glans över sig, som hade varit önskvärd i betraktande av Samfundets traditioner och samhällsviktiga uppgift.
Men i synnerhet känner lag mig befogad att bringa Samfundet gutarnas välkomsthälsning å Föreningen Gotlands Fornvänners vägnar, vars verksamhet lag haft förmånen att vrå nära håll kunna följa sedan 28 år tillbaka. Det må därför icke misstyckas, att last först säger några ord om denna förening såsom ett litet tillägg till vad som förekommer dels i mötesprogrammet, dels i senaste numret av den förnämliga årsskriften, där Gotland fått sig tilldeltat ett så betydande utrymme.
Vad som grundlades (icke år 1874) utan den 2 maj 1875 var strängt taget icke Gotlands Fornsal, om man därmed förstår fornsakssamlingen, utan det var Föreningen Gotlands Fornvänner, vars konstituerande sammanträde ägde rum denna dag. Och Föreningen firade också sitt femtioårsiubileum på, rätt datum år 1925 samtidigt med Visby domkyrkas 700-årsiubileum.
Vad de samlingar beträffar, som nu bilda Gotlands Fornsal, så äro de filt sin första upprinnelse vida äldre än så. Så tidigt som 1858 hade P. A. Säve fått tillhopa en högst dyrbar och rikhaltig samling av fornsaker, som han detta år skänkte till Gymnasiets redan då existerande mynt- och antikvitetssamling. Och denna skulle nästa år hava fyllt sin hundraårsdag om den varit bevarad i sin ursprungliga gestalt. Ty det var år 1835 som denna samling grundlades av aymnaåielektorn Johan Fmeavist, ett namn med god kammal gotla sklang, vilken ett par år därefter eräll ett kraftigt stöd av dåvarande landshövdingen von Hohenhausen, vilkas gärning sålunda är värd att husfästaa bland banbrytare och färegångsmän i den gotländska fornvårdens och museiväsendets tjänst.
Denna av Enegvist och von Hohenhausen grundlagda samling, till vilken Säve själv sedermera så kraftigt bidragit, förenades med Gotlands Fornsals samling genom deposition från Högre allmänna läroverket år 1912. Och ett mycket stort antal av dess allra förnämsta föremål komma från denna Gotlands äldsta fornsakssamling.
Då Fornsalen år 1880 inflyttade i lägenheten vid Strandgatan, disponerade den där ett enda rum. Nu omfattar själva museet på denna plats fyra sammanhängande byggnader. Men dessutom har Föreningen Gotlands Fornvänner numera ett stort antal andra fastigheter av olika slag såväl i Visby som runt omkring på Gotlands landsbygd av kulturhistoriskt och antikvariskt värde. Jag behöver endast omnämna här i staden det s. k. Klematisshuset och den Toffténska fastigheten, Kattlundsgården i Grötlingbo, Petes i Eke, fornminnesområdet Vallhagar i Fröjel samt
en särdeles typisk gotländsk äng, Kuseängar i Västerhejde, en av de vackraste som nu finnas bevarade, åtskilligt annat här omnämt. Och genom en särskild nämnd färvaltar Föreningen ett betydande kapital av donationsmedel, som bland annat understöder vetenskaplig forskning och publikationer av olika slag.
Det är sålunda en väldig utveckling som ägt rum i Föreningen Gotlands Fornvänners verksamhet under en period, som icke är längre än att vi alla varit med om eller minnas dess början. Huru detta kunnat ske är icke här platsen att utveckla; det får bli eftervärldens sak att utreda och bekantgöra.
Vad jag här i synnerhet velat lämna upplysning om är att Gotlands Fornvänner icke uteslutande är en museioch fornvårdsförening, utan att den också har till uppgift, såsom av stadgarna uttryckligen angives, att vårda gotländska naturminnen samt även att befatta sig med utvecklingen inom den allmänna hemsiöiden och de bildande konsterna.
Det är med tillfredsställelse vi sålunda kunna fastslå, att Gotlands Fornvänners program i mycket väsentliga delar sammanfaller med de mål för vilka Samfundet för hembygdsvård verkar.
Museiarbetet är en viktig sak men dock endast en del i ett större helt: hembygdens kultur och natur, det är den luft i vilken vi andas, den helhet omkring ass, av vilken var och en av oss är en del, där vi mötas i arbete och uppbyggelse, i hägnet av ett ordnat samhällsskick, i minnet av det förgångna och i hopp om framtiden.
Hembygden, vare sig den är den plats där vi föddes eller blivit den plats vid vilken vi småningom växt fast — det är grunden för hela vår tillvaro.
Detta är sålunda vår gemensamma höga uppgift: Att fostra och stärka våra känslor såväl för naturen som för historien, att öka vårt vetande därom, att vårda våra kulturskatter — allt som utgör minnen av det förflutna: Sagan, som våra nordiska förfäder utryckte sig. Ty för dem var sagan — det man säger — icke påhitt och fantasier utan historisk tradition.
Men visserligen är Samfundets uppgift av större omfattning är Gotlands Fornvänners, icke blott därför att den sträcker sig över hela vårt land, utan också därför att den sträcker sin verksamhet snart sagt till alla människolivets områden. Den som bläddrar en stund i Samfundets tidskrift kan ej undgå att imponeras av mångsidigheten i Samfundets strävanden.
Dessa kunna måhända sammanfattas i det enda ordet Uppfostran. Till pietet ej blott i bevarandet utan även i nydaningen.
Visserligen kan man icke rättvisen påstå att vår tid skulle sakna sinne för det 'fäderneärvda, för begreppen fornvård och naturskydd! Tvärtom har iu hembygdsrörelsen i vårt land gått fram med en rent beundransvärd styrka. Därom vittnar otvetydigt den ofantliga mängden av föreningar i detta syfte, av bygdemuseer och forngårdar, hembygdsgårdar, gammalstugor eller vad de kunna heta, som breda ut sig över hela vårt land.
Intet mänskligt är fullkomligt, inte ens det bästa, och det har ju inte alldeles saknats anmärkningar mot en och annan detalj i hembygdsrörelsen, såsom det allt för ivriga samlandet av antikviteter och dylika föremål, eller vissa önskningar om en något annarinnda beskaffad inriktning.
För min del skulle lag icke så alldeles villa instämma i en sådan kritik. Om man någonstädes önskar och har möiligheter ätt åstadkomma ett bygdemuseum såsom en medelpunkt för en trakts fornminnes- och hembygdssträvanden, så kan lag icke finnia något ont däri. Man har då inför sina ögon en påtaglig verklighet att hålla sig till och om icke annat så har man räddat en gammal byggnad, som annars skulle gått till förintelse. Och det är granska lätt att konstatera det intresse varmed de gamla sakerna betraktas och omfattas av ortens befolkning. I varje fall är det så här på Gotland. Och har man då någon raritet att förevisa och vara stelt över, så är det så mycket bättre.
Vi ha ju även här på Gotland goda, ja glänsande exempel på vad som kunnat skapas av bygdekärlek, forntidsglädje och naturkänsla i Bungemuseet och Lojsta slott, som för Gotlands folk blivit verkliga centralpunkter för dess andliga liv — det ena ett gotländskt friluftsmuseum det andra ett stycke natur med historisk karaktä.r Och detta gäller även om Botarvegården i Sudret, till vars gestaltande och bevarande befolkningen i nejden visat så glädjande beredvillighet. Även Norrlanda fornstuga förtjänar i detta sammanhang ett hedersomnämnande såsom ett verk av en ensam almogeman med sällsynt vetande om sin hembygds andliga och materiella kultur.
Jag upprepar det: forngården, är förvissar en sak av största betydelse, där den finnes, men den är ingen hödvändighet, och ju mera skiftande, rikhaltig och omväxlande hembygdsföreningarnas verksamhet är desto bättre.
Alltid bör det väl finnas någon fläck att intressera sig för, någon plats att bevara, något drag i inidens karaktär att skydda för obehörigt intrång ovisa omdaningsförsök eller okynnig förstörelselusta.
Vanligen beror förstörelsen eller vanvården av natur- och kulturminnena på bristande insikt om deras värde, men stundom också ett missriktat nit, på ordningssinne praktiska krav, allt detta som Drukar sammanfattas i ordet utvecklingen. Hur många gamla vördnadsvärda och intressanta kyrkor t. ex. ha icke förstörts av upplysta, människor, som därmad trott sig göra en högst förtjänstfull och berömvärd gärning,
Man har nu i detta avseende lärt sig bättre. Men i stället kanske det syndas i andra. Ty den så kallade utvecklingen går med svindlande fart. Vart den går det vet ingen. Och varför det är så brått om det vet heller ingen.
I stället för de gamla vägarna med urminnes hävd, slingrande sig fram sedan tusen år med deras karakteristiska krökar växlande och pittoreska utsikter, deras fråga: vad får jag se här näst, då resan varit en följd av stillsamma naturupplevelser, måste vi nu ha chausséer — pilraka, enformiga, det är likgiltigt bara man kymmer raskt fram.
En sådan betraktelse som denna torde nog förefallna allt för romantisk för att kunna bli tagen på allvar. Och det medgives.
Särskilt i ett land så vidsträckt som vårt behövas visserligen både fart och goda vägar. Men jag har i Samfundets tid skrift funnit mycket kloka och behjärtansvärda ord om vad som därvid verkligen kan och bär iakttagas.
Ännu ha vi lyckligtvis mycken ofördärvad natur i våra stora vidder. Vi äro ännu inte utsatta för de omedelbara och överhängande faror, som hota i de tätare befolkade länderna i världen och som man kan få se framställda i uttryck sådana som detta, som jag nyss läste i en engelsk tidskrift:
That beauty of England, which is so fast passing away! — Den Englands skönhet som så hastigt försvinner.
Men utan tvivel finnes det ännu hos oss trakter och förhällanaeu där det är på sin plats att man ropar ett giv akt! Och hur är det hår på Gotland? Om myrarna ville jag helst tiga. Men det kan dock erinras om att helt nyss en myr räddats genom vattetudomst3lens utslag. Visserligen icke en av de mest karakteristiska men dock ett stycke beaktansvärd natur. Och av de oförhkneliga gotländska ängarna ha vi väl fortfarande några stycken kvar. Men vi ha knappast råd att mista fler. Och vad raukfälten beträffar, så äro de väl icke hotade av några annan förstoring än den som naturen skälv så småningom utför. Men naturen icke endast förstör utan den skapar också nya, värden, som den sätter i stället.

Nåväl — det har naturligtvis varit så även med männigkornas verk. Utan nyskapelse hade vi icke kommit någon våp. Och även det kan ha sina faror eller olägenheter att allt för mycket hålla fast vid det förgångna, att låta synvidder och de andra Intressena begränsas av horisonten och bindas vid torvan och jorden. Men hellre det än att vara rotlös.
Det är betecknande att ordet »elände» egentligen betyder landsflykt. Eländig är den som är »ur landet», borta från hembygd och fosterjord. Världsmedborgarskapet är det säkerligen mycket få människor, som kunna taga på fullt allvar Och ser det inte ut, som om vi i våra dagar vore avlägsnare därifrån än någonsin?... Så må vt då, var och en i sin stad, vara berättigade att vårda vårt eget framför allt och göra det själva, och bevara det själva i vår egen omgivning och att skapa nytt där det behöves men icke i blinda utan på det beståendes och traditionellas grund så att vi åt framtiden rädda det mesta möjliga av forntiden, av minnen och obefläckad natur. Och härvid äro vi visserligen villiga att utan småsinnad bygdepatriotism mottaga råg, anvisningar moraliskt och estetiskt stöd av andras både från de högsta fornvårdande myndigheterna och från sammanslutningar av erfarna, kunninga och ideellt sinnade personer såsom detta Samfund för hembygdsvård, vars förhandlingar och övriga åtgöranden jag är säker om att Gotland folk skall följa med respekt och uppmärksamhet. Och härmhet hälsar jag Eder alla, såväl Samfundets medlemmar som övriga deltagare välkomna till detta Samfundets för hembygdsvård nittonde årsmöte som sålunda härmed varder Öppnat.

Om gotländsk kulturminnesvård
talade därefter intendenten Th. Erlandsson, vilken gav en bred framställning av de kulturinstitutioner, som nu arbeta i kulturminnesvårdens tjänst.
Han framhöll, att skall man bilda sig en uppfattning om den gotländska kulturminnesvården så får man söka sig tillbaka till dagrarna och skuggorna i den gotländska historien, icke blott de stolta storhetstiderna utan också de mörka och dystra seklen.
Vår mest dyrbara historiska klenod at gutasagan. Ingen vet hur mycket sam år sanning, men det betyder icke så mycket.
Han erinrade om våra gotländska hlst brieskrivare, Styrlow., Spegel, Jöran Wallin. Bergman och Snöbohm, samt efterlyste en gotlindsk historieskrivare, sam kan bli för Gotland, vad Grimberg varit för Sverige. Han erinrade vidare om den rika vetenskapliga litteraturen, som har en mängd lysande namn.
Därefter berörde han det gotländska språket, gutamålet, och dess utforskare Säve, Klintberg och nu Herbert Gustavson, och när den gotländska ordboken om något år föreligger färdig, är ånyo ett storverk utfört. Han behandlade vidare Aug. l redin och hans insatser i den gotländska folkmualken, och spelmanstävlingarna på Lojsta slott, vilka nu verkas befruktande tär allmogemusiken. Han erinrade om de gotländska idrotterna och deras tillvaratagande genom föreningen Goltänask idrott och Stångaspelen Frågan om hembygdsföreningarna förbigick tal. med några ord likaså räddandet av Strandridaregården i Kylley. Han presenterade Gulfas hemslöjdsförening, dam inventeringar och dess arbete för återupptagande av gamla mönster. Länsarkivet höller på att ordnas av rektor Steffen. fast nog är det beklagligt, att ingen av medeltidens över 2,000 handskrivna böcker finnas bevarade. De gotländska kyrkorna ha utforskats av professor Roosval, vars främsta verk är, att han givit oss alla respekt för fädernas konstverk. De gotländska ängarna kräva sin kulturväg de böra ej betraktas som naturmärken utan äro kulturarv, ty det har visat sig, att om de lämnas naturskyddaden, de snart fått alldeles förfalla.
En viktig händelse i den gotländska kulturminnesvården år grevinnan von Hallwyls ståtliga donation Gotlandsfonden.
Den gotländska kulturminnesvårdens stora man var läroverksadjunkten P. A. Säve, född 1811 och död 1887. Hans väldiga samlingar av anteckningar och teckningar äro av korssal omfattning och om hans verksamhet hade talaren många intressanta munnen att berätta.
Till sist agnade han prof. Lithbergs minne några mycket varmhjärtade ord och erinrade om hans alltför tidiga bortgång.
Efter en stunda paus hölls årsmötesförhandlingar under ledning avi dir. Lindberg, varvid ansvansfrihet beviljades styrelsen och till ledamöter i den återvaldes rådman Karl Trotzig, Sedemora, fil. dr C. J. Anrick, Stockholm och arkitekt John Åkerlund, Sltockhohm.
Därefter togs lunchtrast och vid 2-tiden samlades man Gotlands fornsal, där fil. dr Mårten Stenberger demonstrerade vissa avdelningar och prof. Roosval avdelningen för kyrklig konst.
I kväll intages middag å Snäckgärdsbaden och i morgon företagens utflykter till landsbygden, varvid södra Gotland besökes och på måndag ställes kosan åt norra Gotland.



Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Augusti 1934
N:r 179