19340917 - Gotländske krigare.

Gotländske krigare.
För Gotlands Allehanda av

Kapten Bengt Lindwall.
XXVII.
Martin Ebertz.

Ebertz, som dekorerats med finska Frihetskorset, Tammerforsmedaljen, finlandssvenskarnes medalj samt Svenska Brigadens minnesmedalj, återgick så till fredliga värv. Oaktat han osågad genomlevat ett inbördeskrigs fasor och ,ohyggligheter, hade dock detta fälttågs spänning och äventyr, där insatsen var livet, utövat sin tjusning på honom på samma gång hans hat mot bolsjevikerns och deras meningsfränder ökats. När därför Estland, vår gamla Östersjöprovins, år 1919 under sin frihetskamp mot det röda Ryssland var i behov av hjälp, beslöto Ebertz och en gammal stridskamrat från finska frihetskriget, Arnold Höglund, f. d. furir vid Västmanlands regemente, att avresa till Narva och där söka inträde i den finska frikåren, som kommenderades av den så berömde finske majoren, svensken Martin Ekström. Oaktat de ej fingo sina pass viserade för genomresa i Finland, reste de dock i början av februari månad 1919, vederbörligen utrustade, till Haparanda, där de hoppades att lättare erhålla visum. Här sammanträffade de med ett 30-tal gamla brigadister, bland dem Gösta Grönstrand, som tagit värvning i den s. k. Svenska Kåren. Dagarna gingo, men ingen utsikt till visering. Ebertz och Höglund rymde därför en märk natt under den svenska bevakningsstyrkans beskjutning på isen över älven och lyckades uppnå Torneå, där de av stadskommendanten erhöllo pass och tågbiljetter till Hälsingfors. Här satte de sig i förbindelse med den estniska rekryteringsbyrån och lyckades utverka order att med 8 svenska frivilliga (in blanco) inställa sig hos major Ekström, som vistades i Hungerburg nära Narva. De avreste därpå till Reval med en finsk isbrytare, som ombord även förde frivilliga till den Svenska Kåren, vars befäl vid ankomsten dit utsatte bevakning för ev. rymning. Redan nu hade nämligen en del mera erfarna medlemmar därav insett kårledningens inkompetens och sökte tillfälle att vid annat truppförband deltaga i kampen. Eberts och Höglund gingo iland och lyckades även få 8 missbelåtna kårmedlemmar, brand dem Gösta Grönstrand, med sig till finska kårens förläggning i en fabrik i staden. Följande dag avreste de till Narva på ett trupptransporttåg, där även Svenska Kåren ilastats. Efter ankomsten till Hungerburg anmälde de sig för major Ekström, som dock ej kunde antaga dem, då den finska kåren inom kort skulle upplösas. De hade då intet annat val än att ingå i Svenska Kåren, som befann slit Narva. Organisatören och ledaren, kapten Carl Mothander, hade redan i Reval avsatts och hade nu endast kårensekonomiska angelägenheter om hand. Kårchef var nu en svensk officer, kapten Hellén. Kåren, som utgjordes av omkring 150 rikssvenskar, de flesta deltagare i finska frihetskriget, var organiserad på två kompanier, I vars utrustning även ingick ett antal kulsprutor. Den förstärktes sedermera med ett 100-tal svenskfinnar från den upplösta finska kåren. Som kompanichefer tjänstgjorde gotlänningen Ragnar Ahlyr och fänriken i Vaxholms grenadjärregemente Bergmark. Bland plutoncheferna må nämnas fänriken i I. 26 Jönsson, fänriken i Trängen Einar Lundborg, den sedermera så berömde flygaren, affärsmannen Sarrizelthus från Stockholm, sergeanten i A. 4 Nord och furir Holmberg. Höglund placerades även som plutonchef och Ebertz utnämdes till fältväbel med tjänstgöring dels som tropp-, dels som hatvtrappchef. Disciplinen inom kåren var under a kritik, befälet kunde ej uppehålla sin auktoritet, missnöje, knot och oenighet såväl bland befäl som manskap hörde till ordningen för dagen, varjämte moralen var oerhört slapp. Gällde det strid och spännande spaningsuppdrag mot dan röde fienden kunde däremot infilen mäta sig i dödsförakt och tapperhet med dessa hoprafsade äventyrare. Följden blev att befäl ständigt ombyttes och truppen förlorade förtroendet för sina ledare. Flera av de mest dugliga och erfarna, bland dem fänrik Lundborg, sökte därför och erhöllo även anstäi ning vid andra truppförband. Kåren var förlagd i Narva, som ständigt var utsatt för artillleribeskiutnång från den på andra sidan Narovafloden belägna staden Jamburg, som innehades av bolsjevikerna. Ebertz berättar för författaren en episod härifrån: Vi lågo förlagda i en fabrik, i mrs omedelbara närhet ett vattentorn, som användes som eldlednings plats, ideligen besköts av fienden. En dag, då den vanliga middagen, bestående av någon kålsoppa med bröd. skulle utspisas, kommer en granat, slår igenom västgen till köket och vräker ikull soppgrytan, vars innehåll spreds åt alla håll. Ingen skadades men vi blevo utan mat. De som hade några slantar kvar av vår sold, 10 fmark (omkring 1 kr.) om dagen, gingo ned till hotell Moskwa och åto pannkaka, som var både gott och billigt. För att komma dit måste vi passera järnvägsstationen, som ständigt var utsatt för artilleribeskjutning. Det hade ombedes sina risker att fylla magens krav, men vi sprungo till stadsbornas förskräckelse i kapp med s. k. blindgångare, som kommo singlande i luften.»
Ebertz var här med om mången äventyrlig patrullstrid mot fienden på den andra stranden, varom en skildring finnes omtalad av Gästa Grönstrand (se XXIII). Vid alla företag mot balsieviserna var en regel att an tid behålla den sista patronen i sitt gevär eller pistol för egen räkning för att ei levande falla i de röda vilddjurens våld, då sådana dödssätt som korsfästning, stympning, bukuppsprättning o. d. ingalunda hörde till ovanligheten för deras tagna fångar.
I närheten av Svenska kårans stridsfront opererade en annan frivillig kår, Baltiska Baronernas kår. Denna led brist på utbildat befäl och servis för sina kanoner. Mot utfärdat förbud försökte en denna kår tillhörande rikssvensk, löjtnant Francke, upprepade gånger att värva artillerister från Svenska Kåren, men avvisades ständigt med hot om straff. Till slut häktades han, ståndrätt tillsattes av Svenska Kåren, som dömde honom till döden, och han arkebuserades. Inom kåren ansågs straffet onödigt strängt, och åtgärden sänkte ytterligare befälets anseende inom de egna leden. I Sverige väckte saken stort uppseende, varom tidningarna på sin tid kunde meddela.
Omkring den 20 mars förflyttades kåren till Baltischport, där en reorganisation visade sig vara nödvändig för att förhindra utbrottet av det stegrade missnöret. En del befälsposter ombyttes och kårchefen kapten Hellén, som visat sim mindre lämplig på stridsfältet, erhöll vid sin sida Ragnar Ahlyr som chef för stridsoperationerna. I början av april transporterades kåren till Dorpat och Petschory för att där tillsammans med en del vita ryska trupper hindra de rädas framträngande i sydöstra Estland. Bolsjevikerna trängdes så småningom tillbaka över gränsen, varvid Ahlyr som kårchef genom sina åtgärder förvärvade sig aktning och kårens förtroende. Däremot åsamkades kåren svåra förluster genom kompanichefernas huvudlösa och om brist på all kunskap om de militära grundreglerna vittnande manövrer; de enskildas initiativ, oförvägenhet och tapperhet förhindrade en fullständig katastrof.
Svenskarna hade ett ut i esternas frihetskamp för att med dem bekämpa bolsievismens framträngande och på samma tillfredsställa lusten för spänning och äventyr. Visserligen hade de då och då varit med om skarpa strider mot denna yttre fiende; men det var en bagatell mot den hopplösa kamp de natt och dag hade att utkämpa mot ohyran. Den syntes outrotlig, och pinan kom till och med den tappraste att ae vika. Ebertz blev till slut urståndsatt till tjänstgöring och måste med märken over hela kroppen av de ryska lössen och stora bölder å ]lår och maze avpolleteras till ett sjukhus i Dorpat. Medan han här låg intagen, erhölll han besök av sin garde vän Höglund, som meddelade, att ett &O-tal av Svenska Kåren rymt från fronten på grund av missnöje med det ansvarslösa befälet, orättvisorna och den urusla förvaltningen. De hade nu samlats i Dorpat för att dryfta sina angelägenheter, men rör-måddes för svenska anseendes skull och sedan de fått en del av sina fordringar uppfyllda att återvända till kåren, som nu framträngt mot ryska staden Pskow. Vid de strider, som här färekomma utmärkte sig särskilt fänrik Einar Lundborg, kapten i estländska armen. Han opererade här med ett pansartåg och bidrog verksamt till esternas framgångar genom sina diarvs. raider. I början av maj återvände kåren till Petschory och sedermera till Reval, där den vid midsommartiden upplöstes. En del av kårens medlemmar återreste till Sverige, men större delen toga värvning i kosackgeneraler Ealakuwitz kår, tillhörande den vita ryska s. k. nordvästarmeu under general Judenitz. Vid den misslyckade offensiven mot Petrograd visade de upprepade prov på karolinsk tapperhet och oförvägenhet. Endast ett fåtal av dem torde med livet hava återkommit därifrån.
Ebertz kvarlåts emellertid på sjukhuset i Dorpat. Vid dess evakuerande transporterades han med sjuktåg, till ett sjukhus i Reval, varifrån han i månad 1919 utskrevs och avreste omedelbart, dekorerad med estnisk tapper hetsmedalj, till Visby, där han av dr Fries fullt, kurerades från alla lössbett. Elfter en tids vila återtog så Ebertz sin civila sysselsättning, och efter utbildning i Frankrike och England är han nu välbeställd hovmästare på restaurant Rosenbad i Stockholm.



Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 september 1934
N:r 216