19370201 - Hitlers stora tal i tyska riksdagen.

Hitlers stora tal i tyska riksdagen.

En återblick på de fyra åren.
Berlin, 30 jan. (TT.) Rikskansler Hitler gav i sitt riksdagstal på lördagen till att ??????d en överblick över de gångna fyra åren. Han förklarade bl. a.: Vem kan jämföra dagens Tyskland med det som fanns den 30 januari för fyra år sedan, då jag vid denna tid avlagt eden till den ärevördige rikspresidenten? Denna nationalsocialistiska revolution var allra först en revolution av revolutionerna själva. Jag menar därmed följande: Genom årtusenden, har den åsikten utbildat sig, att kännetecknet på varje verklig revolution måste vara en blodig tillintetgörelse av de gamla maktinnehavarna och i förening därmed spoliering av offentlig och privat egendom. Jag vet icke om det någonsin funnits en revolution av så genomgripande betydelse som den nationalsocialistiska, vilken dock lät otaliga gamla politiska funktionärer ostörda och i fred fortsätta sin verksamhet, ja t. o. m. i full utsträckning utbetalade räntor och pensioner till ett stort antal av dess mest inbitna fiender, vilka ofta beklädde höga statsämbeten. Detta tillvägagångssätt har emellertid måhända icke alltid gagnat oss utåt. Det är nationalsocialismens största revolution att den på vid gavel öppnat dörren för insikten om att människornas alla fel och misstag äro tidsbetingade och därmed åter kunna gottgöras, utom ett enda: misstaget i fråga om betydelsen att bevara det egna blodet och särarten, och därmed den människan givna gestalten och det av Gud skänkta väsendet. Vi människor skola icke upphöja oss till domare för att besvara frågan varför försynen skapade raserna, utan vi ha blott att inse att försynen straffar den som missaktar dess skapelse. Liksom insikten om jordens kretslopp kring solen förde till en genomgripande omgestaltning av den allmänna världsbilden, så skall den nationalsocialistiska rörelsens blod- och raslära få ett revolutionerande inflytande på föreställningen om den mänskliga historien.

Återställandet av tyska folkets ära.
Därefter kom talaren in på utrikespolitiken och yttrade bl. a.: "Tyska folkets inre ordning skapade åt mig förutsättningen för den•tyska härens återuppbyggnad och ur dessa båda faktorer framväxte möjligheten att avlägsna de bojor, vilka vi kände som en den svåraste skamfläck som någonsin tillfogats ett folk. Jag har som en avslutning blott att foga några uttalanden till denna process:
1) Återställandet av det tyska likaberättigandet var en händelse, som enbart berörde och gällde Tyskland. Vi ha därigenom icke berövat något folk något och icke tillfogat något folk något ont därigenom.
2) Jag tillkännager att jag i det återställda tyska likaberättigandets anda skall avkläda tyska riksbanorna och tyska riksbanken deras hittillsvarande karaktär och ställa dem restlöst under rikets suveränitet.
3) Jag förklarar härmed att den del av Versaillesfördraget, som berövade vårt folk likaberättigandet och degraderade det till ett mindervärdigt folk, därmed fått sin naturliga likvidering.
4) Jag tar härmed emellertid framför allt högtidligen tillbaka den tyska underskrifter på den förklaring som en gång avpressades en svag regering mot dess bättre vetande — att Tyskland hade skuld till världskriget.

Överraskningarnas tid avslutad.
Detta återställande av det tyska folkets ära, som fann sina utåt synliga uttryck i återinförandet av värnplikten, uppbyggandet av ett nytt flygvapen, rekonstruktionen av den tyska krigsflottan och återbesättandet av Rhenlandet, var mitt livs svåraste och oförvägnaste uppgift och arbete. Alla de härvid nödvändiga åtgärderna kunde tyvärr icke uppnås på förhandlingsvägen. I övrigt vill jag emellertid nu till dess förklaringar foga en ny, nämligen att därmed de s. k. överraskningarnas tid är avslutad. Som likaberättigad stat skall Tyskland, medvetet om sin europeiska uppgift, på lojalt sätt medverka vid lösningen av de problem som sysselsätta oss och de andra nationerna.

Tyskland ämnar icke isolera sig.
I anslutning härtill gick Hitler in på Edens tal och förklarade: Jag skulle till en början vilja försäkra herr Eden att vi tyskar icke det minsta önska vara isolerade och alls icke känna oss som isolerade. Jag erinrar blott om vårt avtal med Polen, om vårt avtal med Österrike, om våra utmärkta och intima förbindelser med Italien, om våra vänskapliga relationer till Ungern, till Jugoslavien o. s. v. Och till slut även om de icke mindre viktiga hjärtliga förbindelserna med en rad säter utanför Europa. Det avtal som Tyskland träffat med Japan för bekämpande av kominternrörelsen är ett levande bevis för huru föga tyska regeringen tänker på att isolera sig, och i huru liten utsträckning den själv känner sig som isolerad. Tyskland har, och jag upprepar det här högtidligen, gång på gång försäkrat att det t. ex. mellan det och Frankrike över huvud taget icke kan finnas någon mänskligt tänkbar tvistepunkt. Tyska regeringen har vidare försäkrat Belgien och Holland att den är beredd att alltid erkänna och garantera dessa stater som oantastbara neutrala områden.

Tyskland och Spanien.
Hitler dementerade kategoriskt att Tyskland i Spanien skulle ha andra intressen än dem som Eden i sitt anförande tillerkänt landet. "Det finnes icke ett sant ord i hela denna historia om Marocko. Man påstår ,att Tyskland bakom sina sympatier för det nationalistiska Spanien skulle dölja koloniala krav, men Tyskland har inga dyilka krav att uppställa mot ett land som icke berövat det några kolonier. Våra sympatier för general Franco äro av allmän art. De vila dessutom på förhoppningen, att det nationalistiska Spanien skall skänka Europa nya ekonomiska möjligheter."
I fråga om de tyska rustningarna yttrade Hitler, att Tyskland framställt åtskilliga nedrustningsförslag. Nästan alla de tyska förslagen ha besvarats antingen helt enkelt med en vägran eller också genom ingående av fördrag som kastat Rysslands gigantiska styrkor ut på det centraleuropeiska fältet. Eden talar om de tyska rustningarna och väntar på en begränsning. Vi ha tidigare föreslagit en dylik begränsning, men detta förslag har strandat genom att man medelst fördrag drog in världens starkaste militärmakt i Europas centrum. När man talar om rustningar skulle det vara rättvist att omnämna denna makts rustningar. Måttstocken för ett lands försvarsrustningar bestämmes av storleken hos de faror som hotar det. Det tillkommer varje folk att självt bedöma denna sak. Uppskattningen av vårt folka nödvändiga försvarsstyrkor faller under vårt eget avgörande och bestämmes endast i Berlin.

Tyskland och boisjevismen.
Herr Hitler yttrade: "Jag gläder mig åt varje stegring av vår utrikeshandel. Men jag kommer med hänsyn till det oklara politiska läget icke att försumma något, som kan garantera tyska livsexistensen även för den händelse att andra stater kanske bli offer för den bolsjevistigits Infektionen. Jag måste avböja att denna uppfattning avfärdas som en produkt av en blek fantasi. Den engelske utrikesministern öppnar för oss teoretiska livsperspektiv, medan t. ex. i praktiken enbart Spaniens revolutionering drivit bort 15,000 tyskar ur detta land. För herr Eden är bolsjevismen måhända en sak, som sitter i Moskva. Men för oss är denna bolsjevism en pest, mot vilken vi i Tyskland själva måst sätta oss till blodigt värn."
Jag medger dock att det i en punkt finns en verklig och, som det synes mig, oöverkomlig skiljaktighet mellan den engelske utrikesministerns och våra uppfattningar. Mr Eden betonar att brittiska regeringen under inga omständigheter önskar se Europa sönderslitet i två delar. I själva verket är en sådan splittring i två delar icke blott av Europa utan av hela världen ett fullbordat faktum. Det är beklagligt att brittiska regeringen icke tidigare givit uttryck åt sin uppfattning, att man framför allt måste undvika Europas söndersplittring, ty då skulle Versaillesfördraget aldrig ha kommit till. Detta fördrag har inlett den första splittringen av Europa, nämligen uppdelningen av nationerna i segrare och besegrade och därmed rättslösa. Den andra sönderslitningen inträdde genom proklamerandet av den bolsjevikaska läran, vars integrerande beståndsdel det är att icke hålla sig till blott ett folk utan att påtvinga sig alla folk.

Kolonier och pacificering.
Hitler kom därmed in på kolonifrågan. Tyska folket byggde en gång upp ett kolonialrike åt sig, utan att beröva någon något och utan att kränka något fördrag. Det gjorde detta utan krig. Kolonialrike har fråntagits Tyskland. De argument varmed man idag försöker att rättfärdiga detta hålla icke streck. Kravet på kolonier för ett så tätt befolkat land som Tyskland kommer att gång på gång såsom självklart höjas på nytt.
Hitler gav därefter uttryck åt sin uppfattning om de möjliga vägarna för åstadkormnande av en verklig pacificering. Han betonade följande punkter: 1) alla nationers inre stabilitet och ordning; 2) ömsesidig respekt för de andras livsvillkor; 3) omgestaltning av folkförbundet till ett evolutionärt organ; 4) absolut likaberättigande; 5) behandling av rustningsfrågan i dess större sammanhang; 6) tillintetgörande av de oansvariga internationella brunnsförgiftarna och åsiktsförfalskarna.
Til slut hänvisade rikskanslern till den betydelse, som behandlingen av de nationella minoriteterna har för en avspänning mellan de stater, vilkas statliga gränser icke överensstämma med folkgränserna. Här lämnade Hitler en motivering för att tyska regeringen icke sett sig i stånd att ge svar på den fråga, som brittiska regeringen framställde i samband med ockupationen av Rhenlandet. Vi ha, yttrade talaren, föredragit att genom den praktiska utformningen av våra förbindelser till grannstaterna lösa en del av dessa frågor på naturligaste sätt.

Slutorden.
I slutet av sitt tal, som tog mer än två timmar i anspråk, gjorde talaren en utblick på uppgifterna för framtiden. Han tillkännagav en planmässig utbyggnad av några av landets större städer. För Berlin tillsättes en generalbyggnadsinspektor. För genomförandet av den stora byggnadsplanen för Berlin räknar man med en tid av 20 år. Likaså ämnar man på ett storstilat sätt utbygga München som rörelsens huvudstad och Niirnberg som rikspartimötenas stad, ävensom Hamburg. Vidare blir det en uppgift för framtiden att genom en författning besegla vårt folks verkliga liv sådant det nu statligt utbildat sig.
I sina slutord gav Hitler uttryck åt förhoppningen: "Må den allsmäktige Guden skänka oss freden, så att vi under fred kunna fullborda det väldiga verket."

Göring tackar.
Sedan Hitler slutat sitt anförande tog talmanen Göring till orda och framförde till rikskanslern hela tyska folkets tack. Härvid blev Hitler föremål för stormande ovationer från församlingen. Nationalsångerna uppstämdes spontant, och när Hitler lämnade salen hyllades han ånyo livligt.



Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 februari 1937
N:r 25