19370409 - Ljusterfiske på Gotland.

Ljusterfiske på Gotland.
Anteckningar från socknarna kring Lina myr.

En bild från Lina myr.

Hur långt tillbaka i tiden ljusterfiske förekommit på Gotland, därom är väl kanske inte så lätt att yttra sig. Kanske har "ljaustru", som detta fiskredskap här kallas, sin allra tidigaste föregångare i den fiskande stenåldersmannens omsorgsfullt till-arbetade benharpun. Men även om fiskesättet med det till sin konstruktion ganska enkla huggredskapet, icke har fullt så förnämliga anor, säkert är dock att ljusterfisket ännu för så där en 60-70 år sedan hade många flitiga utövare icke minst bland befolkningen på Gotland.
Sin största utbredning hade fisket givetvis i de trakter där tillgång till grunda, fiskrika sötvatten funnos. I Hörsne socken, belägen intill den fiskrika Linamyr, förekom ännu för omkring 50-60 år sedan ett rätt så omfattande ljusterfiske. Detta torde även tidigare ha varit fallet inom övriga socknar vilka gränsa intill det stora myrcentrum som, förutom Lina-myr, omfattar Källungemyr, Tallmyr och Holmmyr och som sträcker sig från Vesterbjers i Gothem in mot mellersta delen av ön.
Fiskesättets benämning har för denna trakt varit något varierande, beroende på efter vilka former det utfördes. Benämningen "ljustring" har författaren veterligt icke förekommit.
När till exempel Magnuse- eller Kyrkbingekarlarna om vårkvällarna gingo utmed kanterna av Gothemsån för att fånga id med ljuster sades det att "di gick u slo eid". Att slå fisk, var fiskesättets benämning när det utfördes vid dagsljus.
Förekom ljusterfiske nattetid från eka, med i ekan fastgjort brandjärn ("brandjan") eller från land med tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet vilket då bars av en medhjälpare, kallades fisket att "brandä". Fiske med, tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet kunde även förekomma på isen under vintern nattetid. I stället för ljuster användes då synisklubba och pilk. Även detta fiske kallades att "brandä".
Av de ljustertyper som förekommit vid ljusterfiske inom dessa trakter finnes ännu ett och annat exemplar kvar här och var i gårdarna. Av dessa vill det synas som om särskilt tvenne typer varit dominerande inom bygden.
Av dessa torde "Vallstenaljustran" n:o 1 (se bild!) vara den äldsta.

1. Vallstena-ljustran.

Den skiljer sig från "Hörsneljustran" n :o 2. genom sin mindre och klumpigare konstruktion. Spetsarna ("spiti") eller hornen ("hånni") äro kluvna ut ur samma stycke som den övre kammen och synnerligen klumpiga, varför ljustran mycket väl kunnat användas för ljustring av fisk även på mycket stenig botten.
Som framgår av teckningen saknar den i motsats till "Hörsneljustran" skafthylsa och sättes fast i staken medelst den cirka 9 cm. långa s. k. "tangen".
Så långt tillbaka folkminnet nu sträcker sig har huvudsakligen denna typ av ljuster varit använd vid ljusterfiske inom Vallstena socken, såsom. i Källungemyr, Sikå o. s. v. Även vid fiske efter id i Gothemsån brukade den förekomma och gick där under benämningen "eidljausträ".
Ljustran n :o 2 ("Hörsneljustran") är av något större format och har en betydligt smäckrare konstruktion. I stället för "Vallstenaljustrans" sex horn har den sju smäckra horn eller spetsar, vilka alla äro fastnitade vid den övre kammen, med sina övre ändar böjda i vinkel över kammens övre kant.
Denna typ av ljuster har så långt tillbaka man nu kan minnas allmänt varit i bruk bland hörsnebönderna vid deras omfattande ljusterfiske i Lina myr och Lina träsk. Ja även bland gothemsfiskarena brukade den förekomma, ehuru i något förminskad skala, vid deras ålljustring i havet utanför Gothemskusten om höstarna. Den gick då under benämningen "ålljausträ".
Stakarna vid vilka ljusterjärnen voro fastgjorda, voro vanligen av gran, omkring 2 till 2 ½ tum tjocka och vanligen mellan 5 till 7 alnar långa.
Vid ljusterfiske under dagsljus vid träskkanter, i årännor, skogsykar eller andra mindre vatten, där man ej behövde använda sig av någon farkost förekommo inga andra redskap än ljustran. Man gick då med sitt redskap invid vattenbrynet eller ute i grundvatten invid kanterna och högg de fiskar som man kunde komma åt. Att ljustran därvid ibland brukade komma till användning som kastharpun, har bekräftats p& flera olika håll.
Något ljusterfiske från eka förekom väl knappast i Gothemsån. Huvudsakligen var det under idfisket på våren som ljustran kom till användning därstädes. I det träskliknande Storsund, som ligger omkring 1,000 meter öster om St. (lervide, förekom däremot mycket ljusterfiske från eka. Dessutom fångades mycket ål medelst ljuster utmed kusten om hösten.
Vid detta ålfiske som kallades att "brandä ättar ål" och som utfördes nattetid från eka eller båt, användes samma brandjärnstyper som de vilka samtidigt förekommo vid Lina.
Sin största betydelse hade dock ljustringsfisket för Hörsnebönderna å deras rika fiskevatten i Linamyr och Linsträsk. För dem, särskilt för Linabönderna, var fisket i myren då en tämligen viktig näringsgren. Och även om fisket därstädes icke enbart skedde medelst ljuster, utan även medelst nät och andra redskap, så hade dock ljusterfisket, särskilt medelst "brandningsmetoden", sin avgjort stora betydelse.
Varje gård hade här sin egen fiskerätt i myren eller träsket utanför. Varje gård ägde vanligen en eller flera "flatäskor" samt ett eller flera "brandjan", varje karl, till och med "smasårkar", hade sitt eget ljuster.
"Flatäskorna" voro vanligen tillverkade av någon händig gubbe i gården. De hava alla flat botten, äro spetsiga i för och akter, ha tio till tolv tums höga, lodrätt stående sidobräder, och äro alltid så stora att de med lätthet bära två män.
Vid pass en till en och en halv aln från ekans främre stam och mitt på dess botten finnes då en träklots med urborrat hål anbragt. Mitt över den samma löper en fyra tums bred och en tums tjock tvärslå, vars ändar äro nedfällda i sidobrädernas övre kanter. Även i denna tvärslå finnes ett hål som svarar mot det i klotsen på ekans botten. I dessa hål sättes den knappt meterslånga trästaken som uppbär brandjärnet fast. Själva brandkorgen befinner sig vanligen då den är uppmonterad cirka 1 ½ m., över ekans botten. Staken står lodrätt upp cirka 1 till 1 ½ aln från dess främre stam.
Vid "brandring" nattetid från eka i Linaträsk var man någon gång en, men oftast två i ekan. Var det en fullvuxen karl i ekan stod han vanligen något bakom midskepps (alltså alltid bakom det flammande brandjårnet). Han hade då sin ljustra fastgjord vid smaländan på sin "stydstaki", med vars tjockända han samtidigt drev fram farkosten över vattnet. Vanligen hade han då en mindre pojke eller en kvinna med sig i ekan som låg på knä i ekans främre stam och fyllde på tjärved i brandjärnet. Tjärveden eller "faitviden" skulle hälst vara s. k. "skatvid" d. v. s. huggen ur gamla och halvtorra furors tjärhaltiga toppar. Tjärveden, eller "faitviden" som den kallades, låg alltid uppstaplad i ekans främre del runt omkring fästet för brandjärnet.

2. Hörsne-ljustran.

Var det två tillväxta män i ekan brukade den ene stå i ekans bakre del och sköta "stydstaken", under det den andre stod framför honom, i ekans mitt eller något längre fram, och skötte ljustra och brandjärn.
Var det gott om fisk så att den som skötte ljustran hade fullt upp att göra med detta, kunde man även då ha en mindre pojke med sig som fyllde på tjärved i och höll elden vid makt i brandjärnet.
Även vid ljusterfiske under dagsljus var man ibland två i ekan. Även ljusterfiske från land eller vid vadande i vatten, på ställen där bottnen ej var allt för lös brukade ibland förekomma vid Lina.
Liksom vid de längre ned i Gothemsån belägna fiskevattnen skedde nog det mesta ljusterfisket här tinder våren då myren hade brutit och i den gå upp i myren i väldiga massor för att leka. Man fiskade då medelst nätfiske och ryssja men även medelst brandning från eka nattetid, detta så väl i träsket som på. de översvämmade områdena av myren väster om Lina.
Samtliga gårdar som hade fiskerätt i myren eller träsket togo då vanligen där sin mesta husbehovsfisk för året och folk reste långväga ifrån, berättas det, för att köpa id av bönderna där. Ofta kunde man då från den motsatta sidan av myren skymta de flammande lågorna av Hörsnebändernas många brandjärn tvärs över myren, när de med sina ekor "stydi" fram mellan vassruggarna däruppe på träsket, nedanför sina högt belkna gårdar. "Nå jär Lein-Boar äut u brandar", sade Medebys-, Rå- och Uppegårdabönderna då, och då viste de att det gick muntert till vid Lina.
Arvid Ohlsson.



Gotlands Allehanda
Fredagen 9 April 1937
Nr 80