19401008 - Första resan på Ascania slutade vid Salvorev.

Första resan på Ascania slutade vid Salvorev.
Sjöförklaring vid rådhusrätten i dag.

Inför Visby rådhusrätt har i dag hållits sjöförklaring angående den finska ångaren Ascanias grundstötning på Salvorev den 27 september. Som bekant måste ångaren överges efter ett dygns fruktlösa bärgningsförsök och står nu som vrak på revet. Kapten Isak Johansson, som gjorde sin första resa med Ascania, angav orsaken till strandningen vara okänd strömsättning, kursen var lagd så att den skulle föra fartyget 6-7 sjömil öster om Östergarn. Förutom kaptenen hördes båda styrmännen, maskinmästaren och en matros, vilka med ed bekräftade uppgifterna i sjöförklaringen samt dem som de själva lämnat. Sakkunniga bisittare voro sjökapten Bertil Lindström och konsul Nils Friberg.

I Kotka intog Ascania en last bestående av 335 standards sågade trävaror, varav 222 standards i rummen och resten på däck. Kl. 22 den 25 sept. anträddes resan till Fischerhiitte och den 27 kl. 1,45 togs krysspejling vid Dagerorts fyr på Dagö. Därefter styrde man SV ½ V, SV och SV ½ S under 74,5 distansminuter tills fartyget kl. 22 på kvällen den 27 grundstötte. Enligt besticket beräknades närmaste land då vara utom en radie av 35 sjömil. Vid grundstötningen var vindstyrkan 5 Beaufort med regnbyar och fartyget högg svårt. Vattendjupet befanns vid lodning vara 12-13 fot och akterskeppet var lyftat 2 fot. På andra morgonen fanns ännu ingen läcka men då vinden friskade i från NO beslöt man börja lämpa däckslasten för att komma loss. På förmiddagen kom livbåten från Skärsände ut och hämtade i land tre kvinnor och fem man. Under den 28 tilltog vindstyrkan och var kl. 20 10-11 Beaufort, fartyget överspolades av våldsamma sjöar från revet och vattnet steg i rummen. Sjöarna spolade över fartyget hela natten, fartyget vattenfylldes och en del av däckslasten
spolades överbord. Bryggab och styrbords livbåt blevo svårt skadade. Den 29 sept. minskade vind och sjö något och man hade förbindelse med två svenska mintrålare. På morgonen den 30 anlände bärgningsångaren och på e. m. påbörjades pumpningen. Under kvällen och natten lämpades lasten enligt bärgningsångarens instruktioner, men på morgonen 1 okt. uppgavs bärgningen. Kl. 12,30 lämnade befälhavaren och den återstående besättningen fartyget. Befälhavaren fritog rederiet, sig själv och sin besättning från allt ansvar för den genom grundstötningen uppkomna skadan på fartyg och last.
Kapten Johansson bekräftade uppgifterna i sjöförklaringen, som föredrogs inför rätten och besvarade sedan en del frågor. Han hade kommit ombord på Ascania som vik. befälhavare den 18 sept. och det var alltså hans första resa med fartyget, som slutade så olyckligt. Fartyget hade legat på varv i Helsingfori för bottenmålning och sedan gick man till Kotka för att lasta. Den 20 sept. hade kompassen justerats o. loggen hade besiktigats under juni månad. Vid Dagerort hade man lagt kursen så att fartyget skulle gå 6-7 sjömil utanför Östergarn och då vinden, som varierade mellan SV och NV, beräknades sätta fartyget ytterligare österöver anade man ingen som helst fara för. något. Hade Fårö fyr och Salvorevsbojen varit tända skulle någon olycka aldrig ha hänt, då sikten var god, men man visste tyvärr inte om att dessa fyrar voro släckta. Ej heller hade man sett något av Sandöfyren, men efter strandningen såg man dess sken på riggen, vilket vittnade om synnerligen god sikt.
Loggen visade vid strandningen en tillryggalagd distans av 74,5 sjömil men i verkligheten borde det ha varit c:a 100. På den punkten vanns ingen klarhet, då det ej är undersökt om loggen på något sätt varit felaktig, i Finska viken hade den som nämnts visat riktigt.
Förste styrmannen, som hade varit en månad på båten, fann alla uppgifter vara riktiga och den pejling han tagit vid Dagerort var fullt säker. Sikten under eftermiddagen hade varit medelgod, 5-8 min., och senare på kvällen något sämre, det hade dock varit en lätt sak att se fyren om den varit tänd.
Andre styrmannen hade haft vakten vid strandningen. Han hade icke sett några brott som tydde på att man nalkades grundare vatten och visste icke att fyrarna voro släckta.
Maskinmästaren var den som kände båten bäst, då han varit ombord på den i ett och ett halvt år och han bekräftade de uppgifter som funnos i maskinjournalen. Man hade haft full fart d maskin hela vägen och farten på last var i vanliga fall 7-8 knop. Fartyget var emellertid mycket känsligt för sjö och därav förklarades de stora differenserna i farten, när man började få motsjö den 27 sept. Även den matros som stått till rors hördes och han bekräftade de order han fått om kurs m.
Kapten Johansson tog ansvaret för kursen och samtliga övriga vidhöllo sina uppgifter, efter det att de avlagt ed.



Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Oktober 1940
N:r 233