19401008 - Från Bio till Bio.

Från Bio till Bio.

Röda Kvarn: Tre tokiga tenorer.
Filmens titel säger vad som bör sägas. Det är bröderna Ritz, som svara för de s. k. roligheterna och deras tokiga påhitt locka givetvis fram skrattsalvor hos den del av publiken, som gillar denna slags komik. Mitt i all galenskapen får man emellertid lyssna till inte så oäven sång, men man skall absolut vara amerikan för att uppskatta det roliga i filmen.
Vad som är sevärt i programmet denna gång är en filmupptagning från våra dagars krigsfronter, vilken ger några glimtar från den förödelse den moderna krigföringen har i sina spår. Bl. a. får man även se några bilder från den världshistoriska händelse, då parterna efter krigsstilleståndet mellan Tyskland och Frankrike samlades för överläggning i den ryktbara järnvägsvagnen i Compiegneskogen.
Dessutom visas en kortfilm från Java samt en film om "farliga yrken".
W...

Roxy: En 7.sjungande flicka.
Det här är Deanna Durbins sjunde film, och alltjämt är hon samma förtjusande flickaktiga uppenbarelse, alltjämt förmår hon lägga en värld för sina fötter med sin sång. Trots att filmen egentligen till uppläggning och innehåll inte är på något sätt märkvärdig, trots att den är i längsta laget, så har man inte tråkigt en enda sekund — det tycks faktiskt vara så, att den sprudlande lilla stjärnan på ett alldeles särskilt sätt inspirerar sina medspelare till att göra det allra bästa av i grunden ganska banala saker. Ty försöker man "analysera" som det litet pretentiöst heter, så sägs det inte så förfärligt många roligheter i filmen, men den bärs i stället upp av en speciell stämning, som gör åskådaren glade till sinnes utan att framlocka det där riktigt breda leendet. Ty belåten är man när man sett "En 7. sjungande flicka" —konstig stavning på titeln, förresten! Man har varit med om en helgjuten film och man har fått höra vacker sång, om än kvantiteten av den senare var väl njuggt tilltagen. Det är visserligen värt en hel del att få höra Deanna sjunga Mu-settes aria ur Boheme och Schuberts Ave Maria — den senare en stämningsfull avslutning på filmen — men förutom i dessa två klassiska saker framträdde hon mycket sparsamt på det gebitet, där hon trots andra framstående kvalifikationer är allra bäst.
Handlingen är som sagt inte mycket att orda om. Deanna är — som tidigare — en verklig liten yrhätta, som med sin otyglade fantasi ställer till en del rabalder för mera nyktert tänkande' medmänniskor. Här är hon till på köpet teaterbiten och har rika tillfällen att ställa till dramatiska och patetiska scener. En annan storstjärna nämligen Kay Francis har också en stor roll i denna film, där f. ö. alla de medverkande utgöras av förstaplansartister.
Ted.

Hansa: Spelaren.
De franska producenterna ha gjort en film efter en Dostojevskiroman, vars handling utspelas omkring sekelskiftet på ett stort hotell i Monte Carlo. Huvudpersonen i handlingen är en ung roman, som inte vistas i staden för att spela utan mera av en händelse kommer i kontakt med rouletten och sedan obevekligt dras med i spelpassionen. F. ö. är det ett ganska brokigt persongalleri som presenteras i filmen, det är ruinerade baroner, stenrika änkenåder, och unga förföriska skönheter, man bollar med smycken och francs i det oändliga och det ligger liksom i luften att allo skola spela. Det är ganska svårt att få något grepp om filmen, stämningen är genomgående orolig och hetsig och allt rör sig. i ungefär samma cirklar hela tiden. Mest framträdande figur är Pierre Blanchar, Viviane Romance har en mindre roll som dock ligger utmärkt väl till för henne.
Förspelet var en tysk kortfilm om Bayreuth och kringliggande städer i detta vackra avsnitt av Tyskland och samtidigt berördes även minnet av Wagner, som är förknippat med dessa platser.
Herz.



Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Oktober 1940
N:r 233