19520710 - UTKASTAD I VÄRLDEN VID 12 ÅRS ÅLDER

UTKASTAD I VÄRLDEN VID 12 ÅRS ÅLDER BLEV
"DEN SVENSKA MEKANIKENS FADER"

Förra året släpptes ett frimärke ut med bilden av Christopher Polhem och årtalen 1661-1751. Det var ett värdigt sätt att fira 200-årsminnet av den store uppfinnarens död, han som kallats den svenska mekanikens fader.

Nystugu i Tingstäde, Polhems barndomshem.

Polhem tillhör de svenska märkesmän som själva slagit sig fram i livet tack vare begåvning, seg energi och okuvlig framåtanda. Släkten härstammade från Österrike och fadern hade från svenska Pommern kommit till Gotland, där han tycks ha varit en framgångsrik affärsman. På Tingstäde på Gotland föddes också Polhem. Fadern dog emellertid rätt snart, modern gifte om sig, och "den girige styvfadern" ställde om att pojken fick lämna sitt hem och i stället kom till en farbror i Stockholm. Han var då tio år. Vistelsen i Stockholm, där han fick gå i tyska räkneskolan blev inte långvarig. Efter två år dog också farbrodern, och tolv år gammal blev Christopher bokstavligt talat utkastad i världen.
Först fick han plats som dräng hos en fru Wallenstedt, som snart upptäckte hans skicklighet i att skriva och räkna. Hon sände honom då till sin gård Kungshamn i närheten av Uppsala, där han skulle vara "skrivare åt fogden, som ej själv var övad däruti". Här skötte han sig så bra, att han efter ett eller annat år kom till hennes egendom Kransta i Ösmo socken i Södertörn som inspektor.
På Vansta stannade Polhem i tio år, och här var det som han visade vart hans håg pekade och vilka anlag han fått i arv. Släkten syntes överhuvudtaget ha varit mekaniskt anlagd. Alla sina lediga stunder använde han till att "snickra, svarva, snida, hyvla och göra ur och stekvändare med mera". Han inrättade med sin husbondes goda minne en fullständig verkstad åt sig, och allt vad han där tillverkade och tog sig före väckte stort uppseende. Den som inte minst föll i förundran var kaplanen i grannsocknen Sorunda, som rådde honom 'att bege sig till gymnasiet i Strängnäs för att studera. Christopher ville gärna lyda rådet, men hans härskarinna vägrade att ge honom avsked, och så var det ingenting att göra åt den saken.
Själv kände han emellertid, att skulle han komma någon vart så måste han också studera. Han lärde känna husprästen på granngården Follnäs, och han lovade denne ett ur, som "skulle slå både hela, halva och fjärdedels timmar samt visa ny och nedan, dag och datum". om han ville lära honom latin, som var nödvändigt för hans studier. Prästen gick gärna med härpå. Polhem lyckades nu få avsked och flyttade över till Follnäs, där han fått plats. Prästen fick sitt ur och Polhem började sina studier.

Christopher Polhem.
Oljemålning av Scheffel.

Tyvärr blev prästen snart förflyttad, men som räddare i nöden uppträdde nu kyrkoherde Dryselius i Sorunda. Polhem träffade honom på ett "bondegästabud". Dryselius ville ha några ur lagade, Polhem ville fortsätta studierna, och så var de två snart överens. Men slitigt blev det. Under sju månaders tid gick Polhem varje dag i ur och skur den halvannan mil långa vägen mellan Follnäs och. Sorunda. Och sin plats skötte han samtidigt; "ingen prick blev försummad", här han själv skrivit.
Kyrkoherde Dryselius upptäckte snart, att han hade en sällsynt begåvad och vetgirig elev. Han föreslog att Polhem skulle fortsätta studierna i Uppsala och gav honom rekommendationsskrivelse till professorn i astronomi, Anders Spole. Tjugufem år gammal kom Polhem så till Uppsala där han blev väl omhändertagen och med sådan framgång deltog i den akademiska undervisningen, att rektorn kunde intyga, att han i matematik och fysik hade få likar vid universitetet och att han även i humaniora förvärvat goda insikter.
Uppmärksamhet i vida kretsar drog Polhem till sig, då han lagade det berömda astronomiska uret i domkyrkan, som en gång förfärdigats av en Vadstena-munk men som stått i hundra år. Till dem som fick ögonen på honom hörde Bergskollegium, som kallade honom till Stockholm för att konstruera ett uppfordringsverk för malmen ur gruvorna. Polhem lyckades med detta som snart sagt med allt annat, och så var han färdig att på allvar börja den bana, som skulle före honom själv med indräktiga ämbeten, titlar och adelskap, göra hans namn vida berömt men först och sist vara till ovärderlig nytta inom olika områden av svenskt näringslig.
Eric Leijonancker



Gotlänningen
Torsdagen 10 Juli 1952
Nr 156
Årgång 69