19521126 - En syntes av bästa nya

Hembygdsförbundets årsfest:

En syntes av bästa nya
och det livsdugligt gamla.

En typisk gotländsk äng tillhörig Bengt Persson Lasses i Öja.

Vid den offentliga årsfest som hölls omedelbart efter Gotlands hembygdsförbunds årsmöte i Dalhem i söndags hölls välkomsttalet av konstnären David Ahlqvist som därvid bl. a. yttrade:
En fråga som under senaste tiden mer och mer har trängt sig i förgrunden är hur förbundet effektivast skall kunna fylla sin uppgift I vilken mån kan vi inverka på utvecklingen? Vilka metoder skall vi använda, efter vilka huvudlinjer skall vi gå?? Det är frågor som vi alltid måste debattera.
Vid hembygdskursen på Fårö diskuterades det väldeliga. Vikten av en omorientering framhölls av många. Det var orealistiskt att försöka vidmakthålla en gången tids kultur. Att konservera former som inte längre hade något innehåll, någon praktisk användning, var att spilla tid och pengar till ingen nytta. I stället borde vi acceptera den moderna utvecklingen och ta ställning till dagens problem från än mer realistisk utgångspunkt än hittills. Det lönar sig inte att bevara gamla hus som ingen vill bo i, eller skydda väderkvarnar som ingen vill mala på.
Det lönar sig inte att kämpa emot en teknisk utveckling som ändå går fram med nödvändighetens hela makt. I stället borde vi hjälpa till att skapa en vacker, modern bygd med de medel industrien sätter i våra händer. Det hävdades att även byggnader som uppförts av modernt material kan bli vackra och stilfulla, att även det nya kulturlandskapet kan ha stora skönhetsvärden. En ny väg kan ge spänstig elegant linje i landskapet. Man kunde t. o. m. spela på telefontrådarnas harposträngar när man sjöng den nya skönhetens lov. Ty skönhetsförnimmelsen var subjektiv och skönhetsuppfattningen ändrades från tid till annan. Och än en gång utslungades funktionalisternas gamla stridsrop: Acceptera!!

Bertil Nyströms Fagningsblommor
vid Lövsta i Roma. Små kopior
utdelas årligen till goda
ängsvårdare.

Andra däremot ansåg att vår förnämsta plikt just nu var att konservera bygdens kulturminnen. Just nu var det inte opportunt att syssla med sådant, men det kunde snart komma en tid, då folket hade tröttnat på de moderna formerna och ville vila ögonen på irrationella, pittoreska element i bygden. Det kunde snart komma en tid, då man hade lärt sig inse vilka skönhetsvärden och stämnigsvärden, som fanns i det gamla kulturlandskapet. Därför borde minnena bevaras. Vi skulle arbeta för framtiden på bästa sätt just genom att skydda det som har dödsdömts i dag.
En tredje grupp hävdade att hembygdsförbundets liksom hela hembygdsrörelsens förnämsta uppgift var att vara opinionsbildande i kulturfrågor. Här skulle skapas en slags kulturkritisk institution, som skulle vaka över att kulturarvet fick en för landsbygdens behov avpassad form och motverka dåliga inflytelser från den s. k. enhetskulturen.

David Ahlqvist

En fjärde grupp ville huvudsakligen inrikta sig på pedagogisk verksamhet och genom skolan, anordnandet av kurser och upplysningsarbete av olika slag verka för hembygdsrörelsens klassiska idéer.
Vi som älskar den gamla bondekulturen känner oss betryckta inför den hänsynslösa förstörelsen av dess formvärld. Denna förstörelse anser vi som en olycka. Vi hade — världsfrämmande nog — drömt om en syntes av det bästa, nya och det livsdugliga gamla. Vi räknade med bondens fortsatta frihet att välja sin egen form, en form som skulle ha sitt fäste i traditionen. I stället blev det så at, den nya tiden påvingade honom sin form.
I den situationen må det tillåtas hembygdsvårdens företrädare att hysa vissa tvivel om nyttan och värdet av ett på kulturminneskonservering huvudsakligen inriktat arbete. Här gäller nämligen först och främst att skapa en annan mentalitet. att slåss på en annan front. Det fäller en kamp mot kulturförflackningen, vars frukter vi ser omkring oss överallt i bygden och livet i dag.

Belöningar till goda ängsvårdare.
Efter detta välkomstanförande trädde Karl Hägg och den förstärkta Bäckstädetrion fram på estraden och spelade först Brudmarsch av David Ahlqvist och sedan Åkermans polska, varefter vidtog utdelning av belöningar för god ängsvård efter den lista på pristagare, som redan tidigare publicerats. De flesta av pristagarna voro personligen närvarande och de fingo nu ur landshövding Hovgards hand mottaga sina belöningar, bestående antingen av glaspokaler, statyetten Fagningsblommor eller diplom.

Kulturdebatt.
Efter ytterligare ett musiknummer följde ett bordssamtal mellan konstnären David Ahlqvist, kyrkoherde Ingemar Björck och red. Henning Jacobson. Hr Ahlqvist hävdade att vi drives mot en enhetskultur och att landsbygdens folk genom påverkan av alla de slag tappar bort sin kulturella egenart. Mycket försvinner som varit trivselbefordrande och värdefullt på annat sätt.
Hr Björck fann att det kristna kulturarvet hade ett bestämt samband med en gammal bondekultur och påtalade faran i en enhetskultur med andra åskadningar, samlevnadsmönster och värderingar. Det kristna budskapet knyter intimt an till bondens miljö och åskådningsvärld. Bondekulturen var det kristna arvets främsta bärare.
Hr Jakobson sade sig inte tro det vara vare sig nyttigt eller möjligt att konservera en kulturform. Vi kan inte genom en kinesisk mur runt landsbygden utestänga kulturpåverkningar utifrån. Landsbygdens folk skall själva sålla ut det bästa av enhetskulturen alster för att sedan så småningom sammansmälta det med sitt eget kulturarv.
En film från Hammars i Norrlanda var nästa programpunkt. Den var tagen av hr Ahlqvist 1938 och gav en utmärkt skildring av gutar i gammal kulturmiljö. Mötet avslöts med »Du gamla, du fria» följd av »Gotländsk paradmarsch».



Gotlänningen
Onsdagen den 26 November 1952
Nr 275
Årgång 69