Fästningen i Tingstäde

LÄNK: Tingstäde Fästnings hemsida ägs av Tingstäde Hembygdsförening och är framtagen med hjälp av medel från Leader Gotland

Ovanpå påminner den lite om sagan om Hattstugan. Fyra runda hattar sticker upp över en stor yta klädd med svart takpapp. Men under hattarna göms inte några små rara sagobarn. Utan kallhamrade, åtta-centimeters kanoner. Fyra kanoner som kan svänga runt och skjuta åt alla håll. Främst mot norr. Därifrån väntades ryssarna komma marscherande efter att ha landstigit i Slite eller Fårösund. Men här - vid Tingstäde fästning - skulle ryssarna stoppas. Låt vara om de tog resten av Gotland - men fästningen i Tingstäde skulle åtminstone hålla stånd.
Här skall svenska flaggan hållas uppe, uttryckte sig en anonym försvarsvän på 1800-talet. För om den blågula fanan vajade på åtminstone en plats på Gotland - då skulle fienden inte efteråt kunna komma med krav på att ta ön i bisittning.
Idag är Tingstäde fästning inte längre betydelsefull och hemlig, åtminstone inte till alla delar. Mest något av ett museum som förvaltare Per Åke Wallin då och då visar upp för besökare. Ändå är det inte många som känner till den här underjordiska delen av Tingstäde. Även om fästningen inte längre är särskilt hemlig är den spännande och hemlighetsfull. Men långa, underjordiska gångar och rum, väl skyddat under mer än meterdjup betong. Byggt för att kunna stå emot en direktträff från en tung, 21-centimeters kanon.
En fästning i Tingstäde började diskuteras i slutet av 1800-talet. Efter många om och men tog riksdagen beslut om bygget 1899. Men då hade planerna bantats från 4,4 miljoner till cirka 600 000 kronor. De stora slantarna satsades istället på en annan, samtida fästning - den i Boden. Men varför en fästning mitt inne i landet och inte vid kusten? Jo, man misstänkte att svenska flottan "inte kunde hålla sjön". Fienden skulle lätt kunna kliva iland i Slite eller Fårösund och marschera söderut mot Visby.
Den marschen skulle stoppas eller åtminstone fördröjas vid Tingstäde. Fästningen skulle ligga där strategiskt beläget på en "ö" mellan å ena sidan Tingstäde träsk och svårframkomliga Hejnum hällar å andra sidan Martebo myr och andra träsk, där en fiende inte kunde ta sig fram. Jo, Martebo myr var visserligen på gång att dikas ut. Men, tänkte man, om vi gräver en kanal från Tingstäde träsk skulle myren snabbt dränkas i ett krisläge. Det fanns också planer på att leda Tingstäde träskvatten i en vallgrav runt själva fästningen.
Ett annat och säkert viktigare skäl till att Tingstäde fick sin fästning var att öns mobiliseringsförråd förut låg i Visby. Där ansågs de alldeles för utsatta för ett anfall från sjön. Då beslutade man flytta dem till Tingstäde och skydda dem med fästningen.
Fästningen började byggas 1903-04 och blev klar under första världskriget, starkt försenad. Så försenad att den egentligen var omodern redan från början!
Fästningen bestod - och består ännu - av fem skansar. Alla utplacerade runt om i Tingstäde, längs en cirkel med hela 4,5 kilometer i omkrets.
Fyra av skansarna är av mindre modell. Försedda med skyddsrum och skyttegravar i betong. En sån skans fanns vid Träskvälder, en intill landsvägen mot Visby, två längre österut.
Mellan skansarna fanns taggtrådshinder och ett par enklare befästningar, så kallade mellanverk. Mellanverk Franke låg mellan träsket och vägen mot Hejnum.
Den femte skansen - rättade sagt skans nummer 1 - låg och ligger intill kyrkan eller ungefär mitt emot badet i Tingstäde träsk. Det är en betydligt större skans än de övriga, själva tyngdpunkten i fästningen.
Det är här de underjordiska gångarna och de fyra kanonerna finns.
Hembygdsföreningen visar runt här, och låser upp pansardörren i huvudentren.
Här inne möts man av långa korridorer, välbyggda i huggen kalksten. Här och var i gångarna syns enkla träbänkar där manskapet satt och åt sina måltider.
Under första världskriget låg 300 man här nere, särskilda förband från A7 och I27, berättar Per Åke Wallin.
Vi passerar rum efter rum, mer eller mindre fuktiga och ogästvänliga. Köket står ännu intakt med järnspisar och stora grytor med kopparlock. I ett rum finns väldiga, inbyggda stenkar, fästningens "fläskskafferi".
I de här karen låg halva grisar i saltlake. Det skulle finnas fläsk för 5 000 man i tre månader, berättar Per Åke Wallin som själv var med och åt fläsk här under andra världskriget.
Ostkällaren, andra matförråd, logement efter logement, växel, läkarmottagning med vårdavdelning, eget elverk, ett rejält bankfack där riksbanken skulle gömma undan sina reserver, "chefens" dass som luktade så illa att man måste stänga det - det är några av de utrymmen som göms här nere i underjorden.
Vissa dörrar är låsta och med innehåll som inte får berättas om. Några hemligheter finns ännu kvar här nere.
En trappa leder upp till ett litet utrymme där ett långt rör når upp i taket. Röret är helt enkelt ett ubåtsperiskop som kan hissas upp ett stycke över markytan. Vi provar och det fungerar ännu. Kyrkan och träsket framträder på något fuktskadade linser.
Här ledde man kanonernas eld, berättar Per Åke Wallin och visar en av kanonerna, inträngd i ett smalt och trångt torn där varje avfyring måste ha dånat oerhört.
Jag vet att man sköt härifrån så sent som 1947, möjligen ännu senare. Man sköt ut över myren, ungefär sex kilometer långt, berättar Wallin.
Förutom de fyra kanonerna försvarades fästningen av åtta tjeckiska kulsprutor på räls. Plus gevär m/96 från de öppna värnen.
Tingstäde fästning hann alltså bli omodern redan innan den blev helt färdig. Ändå användes den också under andra världskriget. Och som förläggning för repförband och hemvärnsungdomar har den utnyttjats ändå in på 70-talet.
Ammunitionen till kanonerna fanns faktiskt kvar en bit in på 60-talet. Generalmajor Fale Burman, som då var militärkommandochef, hade vissa planer att låta hemvärnet få använda kanonerna. Det fanns också planer på att göra fästet atomsäkert, minns Per Åke Wallin.
Men idag kallar han fästet för museum. Och är lite orolig över att det förstörs, bland annat av ungdomar som ger sig in på området.
Synd. Det är ju ändå en pärla, säger han.

Tornet skulle plockas ner.
Om det blev krig så skulle Tingstäde kyrktorn sprängas bort. En sprängladdning fanns i förväg inbyggd i kyrkan.
Så gick ryktet - och det kan man faktiskt fortfarande höra. Men Per Åke Wallin, fördetta förvaltare vid fästningen, dementerar:
Det är riktigt att kyrktornet ur militär synpunkt ansågs som en farlig riktpunkt som fientligt artilleri kunde utnyttja. Men någon sprängladdning fanns inte i tornet. Däremot var stenar och andra delar i tornet numrerade så att tornet skulle kunna plockas ner - och sen byggas upp igen! Kyrktornet var problem också när fästningen byggdes i början av seklet. Så kallade ryska "sågfilare" - de gick runt och filade sågar och dylikt - be traktades mer eller mindre som spioner, och det hände att de gick upp i kyrktornet där de hade en strålande utsikt över befästningsarbetena. Till lyckades militärbefälhavaren driva igenom ett tillträdesförbud i tornet. I en inte alltför seriös veckotidning uppgavs en gång att Tingstäde fästning var fylld av brännvin - att användas för att fylla de gotländska soldaterna och på så vis göra dem "modigare".
Det var förstås fel men det låg ändå något i ryktet. För ekonomiskt försvar sitt reservförråd av sprit. 30 000 liter Kronbrännvin fanns inlåst i fästningen, berättar Per Åke Wallin.
Nej, spriten finns inte kvar. Jag tror det var 1958 som den flyttades till annan säker förvaringsort på ön. Sedan dess har spriten flyttats ännu en gång.