- Detaljer
- Kategori: 1938
- Träffar: 52
Det är som bekant 75 år i år sedan stadsfullmäktigeinstitutionen i vårt land kom till. Denna tidning har erinrat därom och lämnat en redogörelse för valet och sammansättningen av Visby första stadsfullmäktige. I allmänhet övergingo de städer, vilkas storleksordning sådant medgåvo, från "allmän rådstuga" till stadsfullmäktige omedelbart då möjlighet därtill förelåg, men ännu in i detta sekel fanns det småstäder, vilkas kommunala angelägenheter avgjordes vid allmän rådstuga. Skanör och Falsterbo t. ex., som länge haft gemensam borgmästare - den nuvarande blir den siste, ty som bekant skola alla mindre städer läggas under landsrätt - kunna icke fira ens 50-årsminnet av sina gemensamma stadsfullmäktiges tillkomst ännu på många år. Apropå denna kombination är det synd om Skanör, som är mindre än Falsterbo, varför falsterboiterna äro i majoritet i stadsfullmäktige och därmed ha den kommunala makten även över Skanör. Den saken är man givetvis inte glad åt i Skanör, som inte lär ha några förstäder att inkorporera, och vars gåsavel och strandfiske knappast locka till mera omfattande inflyttningar, vadan utsikterna till jämvikt mellan de båda städerna äro små.
När nu 75-årsjubileet inträffar, ha som bekant Visby stadsfullmäktige beslutat att icke fira detsamma utan avvakta 100-årsminnet och då, som jag hoppas, göra det så.å mycket grundligare. Ja, den som då lever får ju se.
Emellertid kan ju alltid 75-årsmin. net ge anledning till en återblick - det gör väl alla minnen - och om denna återblick blott skulle bli avgränsad till ett enda sammanträde med våra stadsfullmäktige under de många gångna åren, torde den, särskilt för en yngre generation, icke sakna intresse.
Stadsfullmäktiges sammanträden c höllos vid den tid, som här avses, liksom nu i rådhusets övre våning, ehuru lokalen icke såg riktigt så ut som nu, 1 och, liksom nu, den andra tisdagen i i varje månad.
Vi förflytta oss fyrtio år tillbaka i tiden. Det är tisdagen den 9 mars i 1898. På ordförandestolen sitter kronofogde Aug. Bokström och på vice ; ordförandens stol överste 0. Carlstedt. 1 Den senare är även ordförande i drätselkammaren. På sekreterarens plats finna vi kronofogde Wilh. CramSr. Aug. Bokström, en karsk herre med ett intelligent ansikte, över vilket låg det bruna uppstrukna håret med en vit bred lock, som bidrog att markera utseendet, hade i hög grad satt sin personliga prägel på det kommunala livet i samhället under den gångna delen av 1890-talet. Han var en oegennyttig och varmhjärtad despot, stridbar och obeveklig, då det gällde övertygelsen om vad som han ansåg vara rätt. B. hade representerat Visby stad i riks. dagens andra kammare under åren 1879-87 samt 1891-95, då han efter. träddes av den med det nya tullskyddssystemet mera sympatiserande landshövding Poignant. B. var gammalliberal och frihandlare och intog på sin tid inom sitt riksdagsparti en bemärkt plats. Han avled 1905 och efterträddes som ordförande i stadsfullmäktige av förste lantmätaren Oscar Warfvinge.
Jag vill icke påstå att den kommunalpolitik, Bokström företrädde, var i högre grad framsynt, men när i våra dagar anslagen av allmänna medel många gånger beviljas lekande lätt och sorglöst summariskt, skulle jag önska att Aug. Bokströms strängt sparsamma ande trädde fram och med det puritanska allvar, som utmärkte honom, höll ett av de förmanings- och strafftal, han plägade uppbygga kyrkostämman med, då kyrko- och skolråden syntes honom ha visat för stor frikostighet och stämman befarades ställa sig allt för välvillig till anspråken. Aug. Bokström var en individualist, en personlighet av det slag, som vår kollektivistiska tid har svårt att frambringa.
Detsamma skulle man kunna säga om fabrikören P. A. Hellgren, den person, som näst Bokström betydde mest i stadsfullmäktige vid denna tid. Och dock voro dessa bägge varandra ganska olika. Hellgren hade liksom Bokström ett skarpt huvud men var konservativ, lågmäld och fåordig med en vass satirisk prägel på sina i regel starkt polemiska inlägg. När Bok. ström och Hellgren voro överens - vilket inträffade oftare än man kunde tro - var saken avgjord.
Skåda vi ut över de denna dag till rådslag församlade, möter oss en anblick av allvarliga och förtroendeingivande män. Gruppen ämbets- och tjänstemän jämte militärer företrädes av, förutom ordf. och vice ordf., förste lantmätaren 0. Warfvinge, förste provinsialläkaren C. Sörensson, lantbruksingeniören C. A. Sylvan, lektorerna Nils Höjer och J. A. Fagerholm, läroverksadjunkterna J. 0. Klintberg och J. F. Hallenberg, häradsskrivare C. Nordahl, f. d. överstelöjtnanten P. F. Ihre och f. kaptenen Oscar Ericson, kaptenen L. Sellergren, löjtnanten C. S. Engström; handel och köpenskap av bankdirektören Herman Petterson, konsulerna Axel Ekman och C. J. Björkander, grosshandl. Carl Degerman, handl. Rud. Waller, Hugo Pettersson, Selim Schenholm och Alfred Palm; yrken och näringar av förutom fabrikör P. A. Hellgren, apote. karen Wilh. Lindström, kopparslagare C. A. Hallonberg, målaremästare Gust. Pettersson, vagnmakare K. Lindell och fältskär C. Prien. En plats står tom: det är redaktör Ossian Jeurlings. Hans plats stod för det mesta tom, ity att han tillbragte tre fjärdedelar av året i Stockholm. Sammanträdet bevistas av borgmästare C. Ben. Den enda kvarlevande bland dem, som tillhörde stadsfullmäktige för fyrtio år sedan. är direktör Rud. Waller.
Man kan säga, att vid denna tid, i slutet av 1890-talet, började de större samhällsfrågorna att tränga sig fram. Kloakfrågan vann sin lösning, ehuru icke i samband med vattenledningsfrågan, som ännu skulle få vänta ett kvartsekell på sin lösning, och belysningsfrågan debatterades nu som bäst. Huvudnumret på föredragningslistan den 9 mars också belysningsfrågan. En kommitté, med lektor Nils Hö- iger som ordförande, hade av stadsfullmäktige tillsatte för att avge förslag till en för samhället lämplig lösning av i denna viktiga fråga. Kommittén hade framlagt ett förslag om anläggande av gasverk. Därigenom skulle staden erhålla både bränsle och lyse. Kommittéförslaget mottogs utan större hänförelse. Dels fanns det en del äldre gubbar, som tyckte att det var bra som det var och ryggade tillbaka för den stora summa med ty åtföljande stegring i skatterna, som arlägandet av ett gasverk skulle medföra, dels hade elektriciteten börjat att allt snabbare i vinna terräng, den var också - enligt mångas mening - framtidens både ljus- och kraftkälla. Ett tredje gavs även, det var den relativt nya acetyléngasen. Den saknade icke förespråkare, men mera därom här nedan.
Emellertid torde sällan en kommittéordförande ha försvarat sitt och de sinas verk med sådan entusiasm och intensitet som lektor Höger försvarade förslaget om gasverk. Från snart sagt alla de svenska städer, och de voro eg få, där gasverk funna, hade infordrate uppgifter och upplysningar om verkens räntabilitet, tekniska och hygieniska omständigheter förenade med anläggning och drift av gasverk o. s. v. Mot alla invändningar var Höger på sin vakt och kunde dokumentera sina repliker med från andra orter inkomna erfarenhetsbevis.
Det stod dock klart, att stadsfullmäktiges majoritet var omöjlig att vinna för kommitténs förslag. Det avslogs, och det dröjde till 1901 innan stadsfullmäktige voro färdiga med att fatta ett positivt beslut i frågan. Detta hade föregåtts av kommittéer och utredningar, föredrag hade hållits inför stadsfullmäktige om elektricitet och acetylén, listor utsänts för att utröna stadsinvånarnas ställning och ön. skan till de olika belysningsmöjligheterna. Dessa listor gåvo ett överväldigande utslag till förmån för elektriciteten. Sedan efter nya val ett par för frågan varmt intresserade män, häradshövding Th. af Ekenstam och lantbrabingeniör J. C. Wellenius, tillförts fullmäktige och en livlig agitation i tidningsartiklar och broschyrer igångsatta och bearbetat allmänheten, beslöto fullmäktige som sagt 1901 att staden skulle anlägga elektricitetsverk. Visserligen överklagades beslutet, men stadsfullmäktige hade definitivt fattat sin ståndpunkt och följande år var arbetet med det nya verket i full gång.
Efter denna lilla utvidgning återgå vi till ämnet, stadsfullmäktigesammanträdet den 9 mars 1898. Detta fick mot slutet ett sensationellt inslag,, vars motstycke troligen varken förr eller senare förekommit.
Som nämts stod denna gång som så ofta redaktör Jeurlings stol tom. Emellertid uppträdde borgmästare Een som hans alter ego och föredrog i upprepade anföranden en del materiel, som Jeurling sänt honom, vari invändningar gjordes både mot gas och elektricitet. Visserligen ställdes acetylé-nens fulländning och framtid i utsikt och rekommenderades såsom något att beakta, men man kunde inte missta sig på syftet att söka förhala frågan. Borgmästarens ideliga uppträdande föranledde P. A. Hellgren att säga något om att kommunalförfattningen åt borgmästaren gav en begränsad och rådgivande ställning inom stadsfullmäktige.
När debatten var slut yttrade, enligt ett tidningsreferat, ordföranden följande:
"Här har yttrats något om borgmästarens rådgivande ställning. Borgmästaren äger som magistratens ordförande att vid stadsfullmäktiges sammanträden vara närvarande för att meddela upplysningar om de fattade beslutens genomförbarhet ur juridisk synpunkt men att han skulle vara någon rådgivare åt stadefullmäktige, därom fanns intet skrivet. När hr borgmästaren likväl opåkallat uppträder som sådan, då måste det förefalla besynnerligt, att han, ordningsmaktens främste representant, uppträdde emot något, varigenom ordningen otvivelaktigt skulle befrämjas."
Som sagt torde varken förr eller senare ett så uppseendeväckande anförande ha förekommit i stadsfullmäktige, uppseendeväckande på grund av admonitionens form och föremål. Ordföranden tillhörde icke de mest ivriga inom fullmäktige då det gällde att få en snabb lösning av belysningsfrågan, vadan hans uppträdande här torde få bedömas mera ur magistral än kommunal synpunkt.
Ä andra sidan torde reprochen icke ha förorsakat borgmästare Een någon sömnlös natt. Han deltog gärna i debatterna vid offentliga möten. Han var god talare och debattör, van att ta och ge hugg, och han blev därför sannolikt icke föremål för något större mått av medkänsla eller beklagande, för att han fick mottaga denna för en man i hans ställning ganska bsstanta erinran.
Gotlands Allehanda Fredagen den 27 maj 1938