- Detaljer
- Kategori: 1940
- Träffar: 154
Några bilder från auktionen på Hemse hotell.
- Sex kronor, sju, sju och femti, mååånge bud, skilj er åt, åtta, nie, den här tvättservisen behöver man bara se på för att bli ren, nie och femti, nie och nittinie, saj tie så slår jag! Nie och nit-' tinie! Mer? Promenadkäppen i högsta hugg, och innan fru X från Y sagt tie till slut har den fallit och stadfäst köpet med ett snabbt slag mot ledstången på hotelltrappan.
Det är auktion på allt lösöre vid Hemse hotell, och sannerligen inte litet, som skall gå under klubban. Det är som det största bosättningsmagasin, vilket folk också visste om, ty det kom köplystna personer från hela södra och mellersta Gotland och dessutom pensionatinnehavare från Visby stad, så att auktionsdagen blev inte så olik stortorgdagen. På hotellgården är trängseln förskräcklig. Nils Hansson har med knapp nöd räddat sig och promenadkäppen upp på trappan, och nedanför står publiken som packade sillar. Den som en gång har kommit in i trängseln, kommer sedan varken fram eller tillbaka. Ibland armbågar sig dock någon dam tillbaka, lösenordet som öppnar lederna är:
- Jag svimmar, låt mig komma fram, jag tror jag svimmar!, Och det var inte så underligt, tv värmen inne i folkhopen var åtskilliga grader högre än utanför.
- Och här ha vi ett halvt dussin lakan, likt det här. Vad får vi för dem? Bjud någonting! Tretton kronor bjudet, fjorton, femton, sexton, sjutton.
- Tjugo, ropar någon i högen. - Veckla ut det! Och Manne låter lakavnet fladdra ut över köparnas huvuden. Han är förevisare eller vad det kan heta, och han sköter sin sak med den äran och tävlar ibland med auktionisten om att vara rolig.
- Är det över- eller underlakan? frågar någon tant längre bort.
- Det får Ni prova er till, svarar i den munvige auktionisten och fortsätter att räkna, tjugoen, tjugotvå, tjugofyra och nittinie, vem sajer först tjugufem? Tjugufyra och nittinie och en halv! Mer? Budet låter inte vänta på sig, och käppen faller igen. Man är väldigt köplysten idag, och försäljningen går undan med en hisklig fart. Nils Hansson hinner knappast med att prata, och då förstår var och en att det skall gå fort. Eftersom ingen är i stånd att gå fram och hämta, vad han köpt, så langas alla varor över huvudena bort till den som givit högsta budet. Och under tiden är det ett pratande och skrattande utan uppehåll, så att auktionisten ibland inte kan göra, sig hörd, när han efter klubbslaget söker uppfatta köparens namn.
- Hur var namnet? skriker han ut med väldig stämma och försöker med milda ord få publiken att tystna ett ögonblick, och ofta räcker det med att köparen sträcker upp en arm i folkhavet för att han skall bli igenkänd och få sitt namn ropat bort till Utalsken, som sitter vid protokollet. Ej heller denne man är någon främling för sudergutarna, och man ser honom alltsomoftast le igenkännande åt någon bekant och vifta med handen från sin upphöjda plats.
Men trots att auktionsförrättaren har tungan rapp och trots att publiken är begåvad med en ur hans synpunkt härlig köplust räcker dagen ändå inte till, och vid mörkrets inbrott är man tvungen att avbryta försäljningen. Då är ännu inte är än hälften av lösöret sålt, och man sätter ut ny auktion till påföljande onsdag.
Regnade det ibland lite smått den första dagen, så var det då absolut fagert den andra, men syndigt kallt. En trogen publik hade dock även nu infunnit sig, och om den också inte var mer än hälften så stor, så tycktes den i alla fall hålla dagen ut med oförminskad köpförmåga. Priserna voro emellertid inte så höga som gången förut, då man i ivern ofta faktiskt betalade lika mycket och mer för gammalt som man kunde köpa nytt för i affärerna. Det hände inte så sällan, att den gode Nils räknade för fort, och när han hade hunnit till nitton av bara farten, fick han se sin ensamhet och frågade:
- Nå, men vad vill ni ge då? Bjud nånting!
- Tie, svarade en röst i hopen, och det var först efter mycket lock och pock som han kunde få upp det till femton riksdaler.
- Här är en skål, en fin hamrad tennskål, skulle jag tro att det är. Vad ger ni får den? Sju, åtta, nie, saj tie så slår jag! Tie - en hel orkester, skilj er åt, elva, tolv, tolv och femti, det är inte bråkdelen av vad den kostar, tretton kronor, hur var namnet?
Och det egendomliga var med handdukarna, att för varje halvdussin som såldes, blevo de bättre och bättre. Pass på och köp nu, snart finns det inte i handeln längre! Nu kan ni hamstra linne som ni hamstrade smör i lördags, snart går det inte längre!
På fredagen var pappa Petter Elof med och kunde lösa av sin i auktionistens lovliga yrke vällärde son, men i dag fick denne taga sig en kopp kaffe på stående fot och ropa mellan munsbitarna. Det gick tydligen bra, och auktionisten, detta folklustspels givna medelpunkt, var rolig dagen lång och lockade fram den ena skrattsalvan efter den andra. Men omsider var det väldiga lagret genomklubbat, och på sistone sålvde man famn- och högvis, om billigt eller dyrt var inte så gott att veta.
Tja, detta var några glimtar från hotellets epilog, och med några lösryckta satser, uppfångade bland auktionspubliken, kan skildringen lämpligen sluta:
- De har mycket glas här.
-- Ja, men de se så tomma ut!
Men tänk när de skall ropa ut ölet.
Nby.
Gotlands Allehanda Lördagen den 19 oktober 1940