- Detaljer
- Kategori: 1943
- Träffar: 54
De gotländska landsvägarnas gåta. II.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring. Enahanda är förhållandet med Gotlands bronsålder. så mycket mer som en hel, del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid - rösen och skeppssättningar - voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.
Det är sålunda omöjligt att tänka sig att t. ex. vägen över Gålrum i Alskog skulle i något avse-. ende vara från denna tid, ehuru väl den i sin fortsättning mot Lau har påtaglig hänsyn till de bortgångnas vilorum Till samma slutsats nödgar åtanken av omgivningen kring rösena i nordligaste Vamlingbo (Epplundar-Wästlands) eller mot Gansviken i Grötlingbo, alvaret öster om Uggårda i Rone och trakten kring Ullviar i Tofta-Eskelhem. Odlingen och utvecklingen har drivits in på andra banor och så har den gamla bygden med dess företag spårlöst gått till spillo.
Först mot vår tidräknings begynnelse möta säkra vittnesbörd om ett fast gotländskt vägnät. Här och var i markerna skönjas nämligen riktiga durabla vägbankar om 3 meters bredd och 1/2 m. höjd, de räknas tillhöra R o m e r s k t i d, ehuru väl någon sakkunnig undersökning av dem aldrig ägt rum. Som exempel kan anföras vägen genom ängen norr om nordligaste parten Skogs i Hamra eller från den hemlighetsfulla ödegården Herrans i samma socken norrut över Läjl-Säutarännu (en märklig plats för fjällfiske in i senaste tid), vidare vägbanken över offerplatsen Tostädar i Öja, genom södra och norra Fide förbi gamla boplatsen Kusken upp mot Barshaldar (Baldersbacke) eller i skogen strax söder om nuvarande vägen till Martarve i Näs och fram mot och vidare förbi Väigu (gamla Viges i Grötlingbo), varav dock en del spolierats av åker. Den synes t. o. m. varit försedd med vägmärken m. runinskrift, att döma av en bit sten därifrån som nu förvaras i Bottarvegården.
Väster om vägen genom Silte ligger också en rad sådana vägbankar, som en senare tid icke haft bruk för, men heller icke utplånat. Det synes vara huvudsakligen södra Gotland, som nu företer exempel på dessa väganläggningar, huru nu detta kan förklaras. Omöjligt är ej att sådana funnits över hela ön men på andra håll förstörts eller utnyttjats vid senare vägbyggen. Exempel på att så kunnat ske saknas icke. Landsvägen från Vamlingbo förbi Strands mot Burgsvik består nämligen .av en sådan fornväg, som genom hagmarken rätt så gent dragit upp mot slätten Laikungsrum (intill förut berörda offerplatsen Tostädar), när så nyanläggningen måst riktas mot Burgsvik har den släppt den gamla med en nära nog vinkelrät krok, som i senaste tid uträtats. Det kan ha skett liknande på annat håll, fast spåren därav utplånats.
Taga vi nu steget fram i tiden några århundraden, till Folkvandringstid, så blir läget mer förvirrat. Där ruvar i ängar och skogar över hela ön minnesvårdar av gamla gutar som antingen fått sin sista vilostad där i något röse eller vid orostider drivits från eldhärjade hem - de s. k. kämpgravarna - mot obekanta öden. Men en ny bebyggelse har med mellanrum av något århundrade tagit vid och de övergivna tegarna och naturtillgångarna åter med ökad kraft utnyttjats, de gamla stigarna och vägarna ha tagits i bruk, men' ock nya som deras id påkallat blivit nödvändiga. Så kommer det till att gammalt och nytt blandas om vartannat. Om det är ättlingar av i den gamla stammen som återvänt till fädrens land eller det är nytt folk som vill på den ensliga ön pröva sin lycka, vet ingen i dag, men ett är påtagligt - det är ett släkte som efter hand visat sig mäktigt vida vyer ty de äro germaner och hugade att härska över både land och vatten. Vi äro framme i den på sitt vis storvulna Vikingatiden. Men från den gångna tiden ligger här och var bebyggda områden, som den inträngande nya odlingen lämnat obrukade till vår tid och forskningen kunnat glädja sig åt, som exempel anföra vi blott Höglundar i Stenkyrka och Vallhagar i Fröjel. Men man tilltror sig kunna i det hela skönja såväl en del huvudvägar mellan bygderna i stort som bivägar för enskilda gårdar, varjämte man sökt påvisa särskilda grav- och kultvägar (Nihlen: Gårdar och Byar under äldre järnåldern), liksom de vid olika havsnivåer bildade grusåsarna (Ancylus- och Litorinavallarna) såsom vägstråk brukade ända från Stenåldern och in i vår tid. Icke mindre än 20 proc. av Gotlands vägar ligga ju på strandvallar (I. Moberg, se ovan.) Vägbankar kan man dock alltfort icke tala om, utan det kan blott var fråga om vägspår mer eller mindre väl röjda och upptrampade, ej heller låter sig någon vidsträcktare enhetlighet. påvisas, då intressegemenskapen ännu är svag.
Ett enhetligt vägnät till den bofasta befolkningens tjänst är förbehållet de följande tiderna, Vikingatiden och den Kristna tiden, att utgestalta, och detta sker i första hand genom att knyta samman vad som redan tillhör de enskilda bygderna.
Vikingatidens människor voro icke blott mästare uti att utnyttja vattendragen, å vilka man säkerligen kunde miltals distanser föra fram skeppen - vare sig drakar eller snäckor - om man också för vinterförvaring kunde ha någon båthamn vid kusten såsom man erinras av Snäckhusviken i Vamlingbo, väl ock Snäckgärdet vid Visby; de visste även att bruka jorden, visserligen med trälar och husmän, varom talrika gårds- och ägonamn nogsamt bära vittne.
Nu fullbordas den gamla märkliga tingsindelningen, som samlade de spridda bygderna till fasta enheter med ordnat samliv, och detta på religiös grund. Att vägväsendet därvid skulle påverkas förefaller tämligen klart när man betänker denna indelnings topografi, svårbegriplig visserligen, enär primärkommunerna, fjärdingarna, vanligen samlas kring obebyggda områden - alvaren, skogar och myrar. Som exempel härpå må nämnas alla fjärdingarna i Hoburgs ting: S u n d r e f j. omfattar socknen och därtill södra bygden av Vamlingbo intill kyrkan - alltså samling kring alvare och myr - Vamlingbo f j. sammanfattar övriga delen av socknen och därtill södra Hamra - alltså trakten kring Långmyr med sin outgrundliga befästning "Källaren", H a m r a f j. omfattar resten av socknen samt gårdarna i den s. k. Holmbyn i Öja (Faluddsområdet) - alltså samling kring slätten Gudar (med gammal offerplats) och Stockviken, F i d e f j. samlar resten av Öja samt hela Fide kring Sallmyr och strandängarna (Fide betyder just strandängar!). På de flesta andra håll är det likadant. Fardhem fj. i Hemse ting omsluter socknen och därjämte några gårdar i Lojsta på andra sidan Lindeklinten ! och A 1 a f j. av Kräklinge ting har den konstiga formen: hela Butle och Ala men därtill även alla gårdarna i Ånga söder om kyrkan - alltså är fjärdingen samlad här kring de vidsträckta myrkomplexen i Ala förutan skogarna i Butle och den rymliga Gurpe haid. Eller låt oss tänka på Eke hälft av Eke ting, som omfattar gårdarna i Havdhem öster om södra landsvägen fram till Grötlingbo gräns, därtill hela Eke socken samt alla gårdarna i Alva öster om stora landsvägen där - alltså är denna gamla primärkommun samlad kring Stumme myr och alvarena på var sin sida om Kapellskogar (namnet efter Kapemle fiskläge i När som där haft skog). En likadan egendomlighet utgör Habo fjärding av Hablinge ting, och sträcker sig genom tre kyrksocknar nämligen från Havdhem kyrka åt öster utmed Vasstäde myr och hela Mästermyr ända intill Hemse kyrka (en hemlighetsfull gotlandsbygd. Trakten kring gamla Mästermyr vore värd en särskild avhandling i kulturhistoria!) På ena som på andra området är lätt att spåra gamla vägar.
Gotlands Allehanda Fredagen den 24 september 1943