- Detaljer
- Kategori: 1943
- Träffar: 40
Vad vi sågo i Visby 1892.
Jag minnes en sommarkväll 1892, hur vi några flickor lågo på stranden under Nordergravar och letade efter petrifikater, de där små förstenade djuren från jordens urtid. De förekom talrikt förr i strandgruset här. När en av oss hittade en trilobit, då blev vi imponerade. Det lilla förstenade kräftdjuret ser för konstigt ut med sina klotrunda kinder, breda mun och hoprullade kropp. Efter detta sälsynta fynd kastade vi bort de koraller vi hittat och gingo upp mot Norderport. Luften var så frisk den kvällen med tånglukt, som ej som nu var smutsad av kloakvatten, och med den nordliga vinden kom en doft av de vilda rosorna, ”engeltorn”, som vi gotlänningar älska.
Uppkomna i Nordergravarna stannade vi och såg oss omkring. Fast vårt skönhetssinne var föga utvecklat, kände vi dock att det var en vacker och ovanlig trakt, där vi stodo. Det nuvarande lasarettet var ej ännu uppfört. Ej heller några triviala villor. Där fanns ej flera verk av människohand än galgen på bergets topp, den gamla kalkugnen och en enslig stuga på en backe. Där bodde en man med ett mystiskt och rätt föraktat yrke, den så kallade nattmannen eller rackaren. Till hans åliggande hörde bland annat att begrava självdöda djur och dra huden av hästar. Det viskades också att han hjälpt till med stortjuvarna Hjerts och Tektors avrättning.
Just när vi såg neråt gravarnas lugna linjer ut över havet, steg där upp ett så egendomligt moln. Precis som ett stort ansikte med en lysande gloria. Under pannan fanns ett trekantigt hål, varur ett starkt sken gick över en röd väg på havet och lyste på den väldiga stadsmuren. Vi voro nykonfirmerade och svärmiska, så vi tyckte, att det var det allseende ögat, som pekade för oss att Visby, det var vår hembygd, den vi skulle hålla av och försvara mot dem, som föraktade den.
Den tiden var det än mer vanligt än nu, att fastlännigar sågo ner på vår ”efterblivna” gamla stad, och själva innevånarna förstodo ej mycket av det skönhets- och kulturvärde vi ägde i våra gamla byggnader. I vår ungdom användes visserligen ej alla kyrkoruinerna som stall längre, men de stodo öppna för allmänheten med undantag för S:t Klemens. Den var stängd, vilket ingalunda hindrade vilda pojkar att hålla till där. Där gjorde de upp eldar och stekte småfåglar på spett, och där tordes man knappt lyfta på en sten, ty under dem låg skjutna kattor nedgrävda. Ja, det var egentligen för att rädda kattor som även vi flickor klättrade genom ett fönster ner för en lodrät vägg in i den ruinen. Nu fattar jag ej, hur vi kom tillbaka igen.
Den här kvällen grepos vi av lokalpatriotism och beslöto oss för att göra en vandring i staden med öppna ögon för vad som var värt att se.
Vi vandrade genom den ståtliga Norderport förbi S:t Nikolaus, vilkens vackra rosettfönster ej ännu prickats sönder av pojkar. Men det lilla S:t Gertruds kapell var förskräckligt vanvårdat. Det lilla helgonet satt så högtidligt och höll vård om baksidan av ett stall.
Så kom vi till Helgeands plan med sin egendomliga ruin, den vi flickor höll ren och fin. Den vackra Norra Kyrkogatan med sina många trädgårdar och med kyrkan i bakgrunden passerade jag hastigt. Där var fäst ett hemskt minne från barndomen. Jag hade med min mor sökt läkaren vid lasarettet, det nuvarande gamla S:t Olof. Redan i de mörka kalla korridorerna mötte en stark karbollukt och hördes vilda tjut från sinnessjukhuset, som låg på gården. Det var hemskt för ett barn, och värre blev det, då jag kom in i väntrummet och fick se flera människor, som satt stela med långa spjut i ögonen. Då stöp jag avsvimmad i golvet. Aldrig sen har jag sett tårkanaler rensas på så sätt.
Det fordrades starka nerver förr. Ett stycke från lasarettet uppe på klinten var en klocka upphängd. När det var eldsvåda stod en man där och slog på den klockan, hastigt då elden rasade som värst, och när den dämpades blev klämtningen mer sakta. Under tiden måste så många som möjligt hjälpa med att langa vatten från pump till pump, ty vattenledning saknades tyvärr.
Då eldsvåda utbröt nattetid, var det skrämmande för alla, ty då ljöd rop och skrik: ”Elden är lös, elden är lös”, medan trummor och trumpeter ljöd.
Den här kvällen var fridfull. Vi gick och talade om, hur ståtlig vår kyrka en gång skulle bli, då den blivit renoverad. Just detta år 1892 försiggick en större reparation under konstnären Herman Häggs ledning. Kapellet byggdes om delvis. Kyrkans tak, som under någon föregången renovering likt en nattmössa dragits ner över mittskeppets takfönster och på så sätt dolt kyrkans ståtliga basilikaform, revs nu och ersattes med det nuvarande.
Golvets gravstenar togos upp, och de kistor som stått därunder lyftes och sattes pietetslöst varv på varv i en stor massgrav norr om kyrkan nedanför nuvarande församlingshusets fönster. En gång den våren hade jag stått vid den massgravens kant och stavat på namnet på min mormors mors kista, Dorothea Elisabeth Cramer, född Stake, då en av kamraterna gav mig en knuff, så jag störtade ner bland knakande kistor och multnande lik. Så djärv var jag dock, så jag tog med mig hem en silverstjärna från min förmoders kista. Men den, som fick gå tillbaka med den stjärnan och be den döda om förlåtelse, det var jag det.
Ja, nu var den graven igenfylld, men vi kände oss rätt högtidliga, då vi sågo efter den. Just i detsamma kom vår vördade biskop Henning G. Von Scheele över kyrkogården och vi nego djupt. Hans åsyn bjöd ovillkorligen till vördnad och respekt. Han var den borne kyrkofursten, där han skred fram, med en mäktig gestalt med högrest huvud och fina drag under silvervitt hår. Men just för att han var så förnäm och världsfrämmande, kunde han råka i befängda situationer, varom jag skall berätta.
Som vi alla veta, fanns en stor trädgård där som Tempo varuhus nu är uppfört under berget. Den tillhörde förr fabrikör Hallonberg, som också ägde det egendomliga huset inne på gården. Bottenvåningen vid Hästgatan var verkstad. Där var svindlande högt under tak. Men då huset hunnit till bergkanten, hade fabrikören byggt sig en våning där med ingång från Vådklockegatan då som nu. Vad som ej nu finnes däremot, är det väldiga valnötsträdet, som stod under berget. Från marken var rest en hög stege, som ledde till en platå i trädets krona, och därifrån gick en smal spång till den låga muren vid Vådklockegatan.
En dag kom Herr Biskopen in i verkstaden och frågade efter fabrikören.
”Han är uppe i sin våning”, sa gesällerna och pekade uppåt.
Biskopen gick ut på gården och såg efter uppgången. Men där fanns ingen annan än en skranglig kökstrappa. En sådan hade den förnäme biskopen nog aldrig gått i.
Så fick han syn på valnötsträdet. En stund därefter fick fru Hallonberg se herr Biskopen och kommendören av stora korset vandra med hög hatt och käpp uppför stegen. Innan hon fått lossa klisterremsor och öppnat fönstret hade biskopen vandrat över spången och satt grensle över muren. Han torkade sig i pannan och sade: ”Har verkligen herr fabrikören ingen annan uppväg till sin våning?”
Jag hade själv hört den händelsen av fru H och berättade den för kamraterna, då vi sutto på muren och sågo på den underbara utsikten därifrån, än mera fri än nu, då man såg ut över kyrkan och norra trakten.
Vi sågo också, huru S:t Hans och Per voro omgivna av ett högt plank, det stadens herrar låtit sätta upp för att ”dölja skräpet”. Under oss stod det gamla valnötsträdet, som gav mig anledning att berätta ännu en historia.
Fabrikören H hade länge sett, hur det bildats en djup håla i trädets stam. Han beslöt att pröva, hur djupt hålet var och klev ner i det, men – plums sjönk han, som var stor och tung, ner i stammen ända till armhålorna. Som väl var hade ej gesällerna gått ännu, så de lyckades att dra ut sin mästare. Eljest kunde han ha drunknat i sitt träds rot, som var fyllt av regnvatten. Vi, som läst H. C. Andersens saga om den lilla späda dryaden, som bodde i ett valnötsträd, kunde ej låta bli att skratta åt den korpulente fabrikören som dryad. Så elaka var vi.
Från Vådklockegatan gick vi fram mot Södra Murgatan. Där var ännu en repslagarbana längs muren. Jag höll mig på avstånd från den, vis av erfarenheten från Tranhusåkern, där en repslagare passat på att sno in min långa fläta i sitt rep en gång, då jag gick förbi.
Från Södra Murgatan fortsatte vi till den Norra med de små pittoreska gårdarna. En av kamraterna har blivit bosatt i Chikago. När hon berättar om sin födelsestad, och hur en gumma, Malla, brukade säga: ”Hu, vad det känns obehagligt, när skolpojkarna klappar på mitt tak”, då tro hennes vänner, att hon diktar, ty ”så små hus kan ej finnas”. Men så små hus fanns och finnes ännu ej bara i Mallas fiskarrote utan på Norra Murgatan bland annat.
Tittar man noga efter på en av de stugorna, finner man, att dess östra vägg utgöres av ett av stadstornen. Den användes åtminstone på den tid jag talar om som sängalkov och var prydligt tapetserad.
En av de många nätta trädgårdarna hade en terrass invid stadsmuren. På den stod ett litet pittoreskt hus omskingrat av rosor och vildvin. Vet Ni, vem som bebodde denna nätta bostad? Jo, en fet sugga! Grisar, höns, ankor och kaniner fanns det gott om, nästan lika gott om som barnungar. Var det trångt inomhus fanns det så mycket mer frisk luft och sol ute på den bergplatå, där den gatan är belägen. Luft, det blev det minsann tillräckligt av, när nordvästen vräkte från havet och trängde in genom otäta fönster och väggar utan spår av isolering. Med det var härdande och uppiggande, det kom vi överens om, då vi kom ut på Backen ovan Norderport.
Den kvällen låg havet blankt och stilla under den väldiga stadsmuren. Allt gick så harmoniskt ihop från den utsiktspunkten.
Då som nu är utsikten från den platsen så underbart harmonisk utan något stötande modernt. Där såg man de höga tegeltaken sticka upp bland lummig grönska, omramad av den väldiga stadsmuren. Och nedanför låg havet. Den kvällen blankt och stilla, efter att dagen förut ha varit i raseri med grönblå bränningar med vita toppar. Men alltid fritt och vackert och aldrig någonsin enformigt och sig likt. Det kände vi och ha alltid känt, att vår gamla stad, den passar oss infödda, och den skulle vi alltid längta till, om vi komme bort från den.
Gerda Tigerhielm.
Gotlands Allehanda Lördagen den 25 september 1943